Fran Utlandet. I Polen ha nya blodbad i massa, nya bevis på aldrig svikande mod och patriotism återigen betecknat, huru förfärande den är denna frihetskamp och huru nödvändigheten påbjuder, att Europa vidtager något steg för hejdandet af denna skräckinjagande afrättning af ett helt folk. Under natten mellan d. 16 och 17:de d:s passerade å flera punkter i Tarnowoch Rzeszowkretsen trenne insurgentskaror den österrikiska gränsen. Den ena af dessa, som gick öfver vid Ulanow och Dombrovice, inträngde i guvernementet Lublin. Densamma utgjordes af 800 utmärkt väl beväpnade och uniformerade män. De båda andra afdelningarne stodo under general Waligorskis öfverbefäl och utgjorde inalles 1,500 man. Den första kolonnen kommenderades af major Slawski; den andra af major Ciezkowski. Vid den förres afdelning befann sig Waligorski sjelf; vid den senares en pluton beridna gardister (kallade guider). Redan om aftonen d. 17:de råkade Slawskis kår på en mycket svag rysk afdelning, under major Sternberg, hvilken dock undvek strid och drog sig tillbaka mot Janow, der den ryska öfversten Emanow stod med ansenliga stridskrafter. Af dessa polska friskareafdelningar blef Czakowskis d. 21 d:s angripen af ryssarnes och, enl. telegram från Krakau, största delen af hans infanteri tillintetgjord, sprängd eller tillfångatagen. Czakowski sjelf kastade sig sig med sitt rytteri in bland bergen. Woligorski och Slawski, sannolikt vid samma af 700 man bestående afdelning, angrepos af ryssarne d. 23 d:s vid Lonzek och blefvo totalt slagna, berättar telegram, från Lemberg. Många blefvo sårade, deribland Slawski sjelf. De flyktande gingo tillbaka öfver galiziska gränsen. Således skulle nu återstå Ciezkowskis atdelning, äfvenledes om 700 man, hvilken skall lyckligt kommit in i Polen. Intet förljudes, om han ännu varit i strid med ryssarne eller icke. Dessa upprepade olyckor lemna nytt bevis på svårigheten för polackarne, att i större afdelningar kunna hålla stånd mot den ryska öfvermakten. Men det vill äfven synas som att i hänsyn till dessa från Galizien anländande kårer något spel under täcket måtte ega rum mellan de ryska och österrikiska myndigheterna. Vi hafva äfven vid detta tillsälle hört, huru österrike rätt som det är förklarar sig ej kunna hålla gränsen tillräckligt bevakad för de från alla håll tillströmmande insurgonterna; samtidigt dermed brukar Ryssland kasta nya och starka truppmassor mot Polens södra gräns till Galizien. De officiösa österrikiska tidningarne klaga häröfver och betrakta högt de ryska truppmassorna som en diversion mot Österrike; nya braskande yttranden omtalas från österrikiska kabinettet, som antager en mäkta martialisk hållning. Men se under täcket och man måste finna, att österrikiska myndigheterna gifvit de ryska en vink. De polska friskarorna komma, de gå öfver — och slagtas. Det är Österrikes sätt att iakttaga neutralitet. Det är svårt att utkasta en sådan beskyllning; men af den österrikiska politiken kan man vänta allt: den har städse visat sig mefistofelisk. Något måste under sådana förhållanden tillgöras. Vestmakterna äro skyldiga att i Wien föra ett imponerande språk, som har verkan med sig och tvingar dess kameleontiska statsmän att öppet uttala sig för ena eller andra sidan och handla derefter. Nu föra de ordet för Polen, men handla för Ryssland. Ack, Polen har haft så många ord för sig — men handling ingen eller föga. Nationerna måste vakna upp ur sin sömn. Reaktionen står färdig att med sin mara trycka på oss alla och vilja qväfva oss. Europa behötver luft, för att andas, vore det ock nödigt att söka denna luft i kanonröken och gevärselden. Alla tecken utvisa äfven