Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 2

det är godt att veta det hon är vänligt stämd mot oss. Hör på, min vän, vi måste ha nyckeln. — Det kan jag uog tro, mumlade Tauncclot Darrell, mycket buttert. — Det kan ni nog tro! Bah! hviskade fransmannen ytterst försmädligt. Det vore just vackert, om vi vände om efter att ha gått så långt och lofvat så mycket som vi. Det är just likt er, engelsmän, att bli pultroner i yttersta stunden i svåra affärer sådana som denna. I ären mycket tappra och storsinta så länge j kunnen larma om er ära, ert mod och er trohet, så länge fanorna svaja och trummorna ljuda, och hela verlden ser på er och beundrar er. Men så snart det är något svårt — något litet vågadt kanske något brottsligt så ryggen J tillbaka och blir rädda. Usch! jag kan icke med er. J ären en stor nation, men J han aldrig haft att förete en stor bedragare. Er Perkin Warbeck och er stuartske pretendent äro begge af samma slag. De rida uppför berget med fyrtiotusen man, och — här hväste monsieur Bourdon fram en mycket grof fransk ed för att bekräfta sitt yttrande när de kommit upp, kunna de ej göra annat än rida ned igen. Det är icke troligt att i en så kritisk belägenhet som den, hvari de begge männen försatt sig, fransmannen skulle sagt allt detta utan någon viss bevekelsegrund. Han kände Launcelot Darrell och visste att man borde göra narr at honom om man ville drifva honom framåt, då han fick lust att stanna. Den unge mannens stolthet sårades at hans följeslagares hån. — Hvad vill ni att jag skall göra.