— Död! mumlade hon slutligen. Död! död! — inna? jag fick se honom, innan jag fick säga honom — — Jag vet icke hvarför ni skulle vara så angelägen att råka min onkel, sade miss Lavinia, glömmande den sorg, hon skulle spela och gifvande luft åt det agg hon hyste mot Eleanor såsom en möjlig rival, och icke heller vet jag hvad ni kan ha haft att säga honom. Men hvad jag vet är att det varit mycket taktlös af er att tränga er in till oss på en sådan stund som denna och framför allt att stanna nu, då ni hört talas om den stora förlust — här fördes näsduken till ögonen -— som vi gjort. Om ni kommit, tillade miss Lavinia, i det hon åter blef bitter — för att få veta till hvem vår onkel testamenterat sina penningar — och det vore just likt vissa menniskor — så kan jag iche upplysa er derom. Vi ha skickat trädgårdsmästaren till Windsor efter mr Lawfords skrifvare. Mr Lawford sjelf for för några dar sedan till NewYork i affärer. Det är mycket ledsamt att han är borta nu, ty vi hyste mycket förtroende för honom. Men jag hoppas att skrifvaren skall uträtta detsamma som han.