Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 2

Eleanor satt alldeles stilla i sin läga emma. Broderier och uppslagna böcker lågo pa bordet bredvid henne, men hon försökte icke fördrifva tiden genom nagot fruntimmersarbete. Laura Mason, som i brist på sysselsättning och sällskap ej visste hvad hon skulle taga sig till, fladdrade omkring i rummet likt en missbelaten fjäril, stannande då och då framför en spegel för att betrakta någon nyupptäckt effekt af den eleganta kostym, som hon kallade sin ljusröda, men Eleanor brydde sig icke om hennes utrop och anspråk på sympati. — Jag vet icke hvad som kommit öfver dig, Nelly, sedan du gift dig, ropade slutligen den unga tlickan efter att förgäfves ha bemödat sig att fästa mrs Moncktons uppmärksamhet på det sköna i de mänga florspuffarne och fladdrande bandändarne. Det ser ut som om du icke intresserade dig för någonting numera. Du är helt olik hvad du var på Hazlewood, — innan Launcelot kom. Just då lade mr Monckton ifran sig ÅAthomoum och tog Punch. Han stirrade fullkomligt allvarsamt på en af mr Locons genialiskaste teckningar och såg nästan med förbittring på skämtens dubbla spalter. Eleanor vände sig från klockan för att svara på sin väns vresiga klagan. — Jag tänkte på mr de Crespigny, sale hon; han dör kanske medan vi sitta här. Mr Monckton slärpte Punch och såg denna gång öppe på sin hustru. Hade, när allt kom omkring, hennes tankspriddhet ingen djupare orsak än hennes sorg öfver förlusten a