Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 2

Fran Utlandet. I Times läses följande artikel om Polen: Ätven de varmaste sympatierna för Polen och dess lidanden sätta knappast vestra Europa i stånd, att med synnerligt intresse följa beri ittelserna. angående säktningarne mellan nsurgenter och ryssarne ute på öppna fältet. De hafva ej något resultat som fängslar uppmärksamheten, och fastän det mod, som så lätt kastar lif och egendom i vågskålen, borde röna beundran, gifver det dock icke något varaktigt rykte åt hvarken ledarne eller ställena. Dessa säktningar likna mera mord än strider, och den nationala styrkan tyckes förgätves uti dem förslösa sig sjelf. Man gör anspråk på många segrar, men totalresultatet af alla de påstådda framgångarne uppväger ej en verklig fördel. Nu tyckes dock kriget vara förflyttadt till staden Warschau och konflikten antager en ny form, som drager till sig och väcker intresse äfven hos dem, som äro fullkomligt likgiltiga för dess utomordentliga karakter. I konungariket Polens hufvudstad och midtibland dess tusentals invånare strida de ryska myndigheterna mot en osynlig fiende. Den hemliga regeringen, som ej eger en soldat eller en kanon, kan oinskränkt förfoga öfver en makt, som trotsar ryska armeen. Fienden befinner sig öfverallt, men kan likväl icke bli slagen. Ryssarne skulle bli mindre häpna, om upproret skulle visa sig uti något af de vanliga insurrektionssätten: gatustrider och barrikader. Men det visar sig icke i massor eller med vapen. Hatet är tyst, oblidkeligt och allmänt. All polisens verksamhet har ej kunnat få reda på dem, som handhafva denna förtärliga makt. Militärmyndigheternas exekutioner vedergällas med mord på de ryska agenterna. honsiskationen af TÅamoyskis palats hämnas genom mordbrandsanläggning i rådhuset. Det är ett krig med knif på strupen, och de okända upprorscheferna tyckas hafva till sitt sörfogande verktyg, lika beredda att möta döden, i det de utföra deras befallningar, lika de fanatiska lärjungarne af den gamle mannen på berget, hvilka utgjorde de korsfarandes fasa. Om de ryska generalerna icke kunna dölja sig hka väl som deras motståndare, mot hvilka de kämpa och utfärda sina befallningar, bakom dubbeldörrar och vakter, sväfva de i större fara, än på något slagfält. Innan ryssarne kunna få slut på en sådan konflikt, tyckas de skola bli tvungna att konfiskera all egendom och utöda hela befolkningen i deras polska besittning. Antingen nu konungariket vid sista delningen öfverlemnades till Ryssland af Europa som ett anförtrodt gods eller en gåfva, säkert är dock, att det visat sig vara en olycklig