Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 2

Eleanor hade ej på mycket länge varit ute ensam sedan det blifvit mörkt, och hon hade aldrig varit ute i mörkret pu ett sådant ställe. Hon hade en ung lejoninnas mod, men hon hade också ett högst nervöst och känsligt temperament och en liflig inbillningskraft. Den högtidliga ensligheten i denna skog, som då och då genljöd af nattvindens jämmerrop, föreföll henne förfärlig. Men denna unga qvinnas kärlek för sin aflidne sar var dock starkare än alla naturliga qvinliga känslor, och hon gick med sin tjocka kappa svept kring sig och begge händerna tryckta mot sitt klappande hjerta. Hon gick genom den ödsliga och mörka skogen icke likgiltigt. men ledd af sin hängifvenhet i sublim sjelfförsakelse, i den af kärleken förädlade själens hjeltestorhet, liksom hon skull ha gått genom eld och vatten, om hon genom att uthärda ett sådant prof kunnat gifva ett nytt bevis på sin tillgifvenhet för den olycklige sjelfmördaren i Faubourg St. Antoine. — Min käre fader, sade hon en gång med låg röst, jag har dröjt länge att handla, men jag har aldrig glömt. Jag har aldrig glömt att du ligger fjerran från mig i en ohygglig utländsk graf. Jag har väntat, men nu vill jag icke vänta längre. Jag skall tala i natt. (Forts.)