Göteborgsposten – 24 oktober 1863, sida 2

Ilva rj eh anda. Några ord om hustrur och äktenskap. Det måste hafva varit ett märkvärdigt refben, bättre än alla de andra i Adams kropp, af hvilket vår Herre skapade qvinnan, ty att qvinnokönet är af renare ämne än skapelsens herrar, det visade för några år sedan en bekant naturforskare på det allra bestämdaste. Naturen sjelf respekterar tillochmed qvinnans blygamhet äfven efter döden; en qvinna som drunknat, flyter med ansigtet nedåt, en drunknad karl åter på ryggen. Den ädlaste delen af menniskan är hufvudet; karlar blifva ofta flintskalliga, fruntimmer sällan. Men det mest slående bevis på det qvinliga ämnets högre renhet ligger deruti, att när en qvinna en gång tvättat sig ren, så grumlar hon ej mer vattnet vid ytterligare neddoppande af handen, under det mannen, han må taga friskt vatten så ofta som helst, alltid åter smutsar det. Ett fransyskt blad säger, att det argaste som kan hända är, när en hustru, sedan hon hela dagen varit sysselsatt med att laga sin mans rock, efter slutadt arbete finner ett kärleksbref från en annan qvinna i fickan af besagde rock. Men något sådant kan aldrig hända. Det finnes ingen qvinna på jorden, som ej skall finna brefvet innan hon börjar att laga rocken, och då — har det goda vävar med lagningen. Om man gifter sig af kärlek, blir man man och hustru; om man gifter sig af beqvämlighet, blir man herre och fru och om man gifter sig för hög börd, blir man gemål. Hustrun har man för sin egen räkning, frun för sina vänners, gemålen för verlden. Hustrun sköter hushållet, frun förestår huset, gemålen gifver ton åt sällskapslifvet. Om man blir sjuk, vårdar hustrun en, gör frun sina besök och låter gemalen helsa och fråga hur man befinner sig. Våra bekymmer delar hustrun med oss, våra penningar frun och våra skulder gemålen. Aro vi döda, så begråter hustrun oss, beklagar år fru oss och gemålen går klädd i svart. Det ste i äktenskapet är, att efter en tvist gifva det första goda ordet. Hvardera parten tror sig vanligen hafva rätt och ingen vill gifva med sig. Så lefver i Newyork en man med sin hustru, hvilka under 8 års lopp ej talat ett ord med hvarandra. De arbeta tillsammans, sofva i en och samma säng och äta vid ett och samma bord och visa ej den ringaste ömsesidiga vrede — men aldrig ett ord dem emellan för öfrigt. Efter en oenighet af 8 år är en hvar af dem för stolt att säga första försoningsordet. Det erinrar oss om ett annat fall, der mannen på samma gång tillfredsställde sin stolthet och derjemte återställde den brutna friden. När han efter tre dagars brummande med sin hustru insåg, att hon ej skulle först tilltala honom, och den ömsesidiga tystnaden blef honom odräglig, gick han en kall natt till sängs med henne, men slängde med en stöt af foten täcket långt fram på golfvet i rummet. Nå, hvad skall det vara tillX, utfor frun. Ingenting annat än att jag ville få dig att tala först; se så, nu är du åter min egen. lilla snälla hustru, och om jag varit litet stygg mot dig, så var inte ond på mig längre derför! Och dermed var den tre dagar gamla isen bruten, Annu ett annat fall. Hör du!, sade en af våra bekanta, som för första gången kände hur ondt ett ömsesidigt brummande gör, förargad till sin unga,