Göteborgsposten – 24 oktober 1863, sida 1

omtyckta pianisten, m:ll Hilda Thegerström nästkommande torsdag kommer att gifvas. — I fråga om skön konst kan krönikeskrifvaren äfven omtala, att vår talangfulle landsman, artisten A. J. Berg anländt till staden och kommer att här nedslå sina bopålar för vintern. He Berg har en längre tid uppehållit sig i Paris och medför derifrån en mängd af bonom utförda större taflor, hvilka han lär ha för afsigt att härstädes exponera. Huru lätt man kan binda ris åt sin egen rygg framgår af följande händelse, som nyligen tilldragit sig här på platsen. En gammal ungkarl hade inflyttat i en lägenhet, som han förhyrt af en viss för sin stora rikedom och lika stora passion för densammas förökande bekant ogift dam edun certain åge. Vår ungkarl tyckte att rummen voro i nog dåligt skick, hvarföre han tillsporde sin hyresvärdinna, om det icke vore möjligt att få dem en smula uppreparerade. Jo gudbevars, om herrn vill göra det på sin egen bekostnad, blef det uppmuntrande svaret. Efter uppsändandet af åtskilliga mer eller mindre trefliga önskningar för sin förekommande värdinna, tillkallade den. förgrymmade hyresgästen målare och tapetserare, hvilka förvandlado den förut otrefliga lokalen till en angenäm och elegant bostad. Med en sakta suck betalade han de dryga räkningarne, hvarefter han skickade bud på sin värdinna och triumferande visade henne den metamorfos, som rummen undergått. Såsom det tycktes ej oangenämt öfverraskad såg hon sig omkring och utbrast efter något betänkande helt naivt: Ja se nu är här då riktigt trefligt, nu får herrn visst betala lite högre hyra! Det finnes dock en sol här i lifvet. Det må vara än aldrig så mörkt och kallt ute; ljus och värme bryta sig dock fram. Men detta ljus och denna värme utströmma från hjertat, för att träffa den, som känner det dubbelt mörkt och kallt, behofvets och nödens. barn. Det finnes sol här i lifvet — kristendomens sol, solen utan fläckar, hvars värmeutstrålning definieras i det herrliga tänkespråket: välska din nästa så som dig sjelf. Hvarje hjerta, der denna sats är lefvande, har sin himmel uti sig. Himlen är medvetandet om det goda. Har du redan gjort detta goda, är himlen klar och ren. Du känner blott solsken inom dig. Har du ej gjort det, har du liknöjdt låtit stunden förrinna — då är din himmel disig. Du har det då så glädjetomt. Men hvem älskar ej en hög och klar himmel, hvem älskar ej ljus och värme? Gör det goda, älska din nästa så som dig sjelf — och det du äl skar, skall du ega. Himlen är medvetandet om det goda. Du skall hafva medvetandet om en god gerning. Den barnakrets, som stod sörjande vid den bortgångne olycklige familjefadren Pihlgrens kalla stoft, är nu minskad. Af de nio värnlösa, hafva sex välvilligt upptagits af andra. Vi äro öfvertygade, att de bragt mången solstråle med sig till sina uppfostrare och målsmän. Barnaglädjen har flyttat in till dessa. Den är ock en solstråle. Se på de runda, fylliga kinderna, på den nu öppna, fria och bekymmerslösa blicken, på läpparnes leende. Ligger det icke något af sol deri? Läggen handen på edra hjertan välgörare, innan J svaren. Men de värnlösa voro nio. Af dem återstå tre, som ännu sakna arbete och skydd. Öppnen edra hjertan, J goda och burgna, öppnen dem för himlen, för ljus och värme. De behöfvande kunna vedergälla er genast eller snart. De iäro lyckligtvis i de åldrarne, de äro resp. 17, 15 och 12 år. Vore de gossar, då låge dem verlden öppen. De skulle då ha sin framtid i sina egna händer, ty mannen är sjelf sin egen lyckas smed; men fattiga, värnoch skyddlösa flickor? De sociala förhållandena i vårt land lemna sjelfva tillräckligt svar.