Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 2

dör. Jag måste vara ensam mod honom — jag måste se honom. Advokaten stirrade på sin hustru med ytterlig bestörtning. Hvad i himlens namn betydde denna plötsliga energi, denna lifliga oro, som blekte hennes kinder och beröfvade henne andedrägten? Hennes vänskap för den sjuke, hennes qvinliga deltagande för en gubbes svaga tillstånd, kunde ej vara nog starka att framkalla en sådan sinnesrörelse. — pu vill se Maurice de Crespigny, Eleanor? upprepade mr Monckton med en ton af oförställd förvåning. Hvad vill du honom? — Jag har något att säga honom — något, som han måste veta, innan han dör. Juristen spratt till. Ett plötsligt ljus uppgick för hans förvirrade själ — ett ljus, som visade honom den qvinna, han älskade, i ganska förhatlig färg. — Du vill säga honom hvem du är? — Säga hvem jag är? ja, svarade Eleanor tankspridt. — Hvarför vill du det? — Mitt skäl är en hemlighet, Gilbert, sade hon. Jag kan icke yppa den ens för dig — ännu. Men jag hoppas att jag kan det mycket snart — kanske i qväll. (Forts.)