Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 1

—— .— r7n scO—7 paroxysm af ödmjukhet, jag är ej en af edra likar. Monsieur Darrell är så god och kallar mig sin vän, men — Fransmannen mumlade ett slags ursägt, innehållande utt han var blott en ringa handelsexpedit, som skulle afsätta en patenterad vara, hvilken värderades mycket af alla Europas krönta hufvuden, och som utan tvifvel, i följd af hans och hans landsmäns bemödanden, snart skulle bli en kosmopolitisk nödvändighetsartikel och källan till en ofantlig törmögenhet. Eleanor ryste och drog sig från mannen med en åtbörd, som nästan uttryckte vimjelse, då han vände sig till henne, användande sin svada för att, i det han talte med öamjuk anspråkslöshet om sig sjelf, loforda den vara, som det ålåg honom att prisa. Hon erinrade sig att det var denne simple pratmakare, som var Launcelot Darrells verktyg, den natt, då hennes far dog. Det var denne usling som stått bakom Georg Vanes stol och sett i den gamle mannens kort samt gjort tecken till sin medbrottsling. Om hon kunnat glömma Launcelot Darrells bedrägeri, så skulle denne persons närvaro dock erinra henne om den skoningslösa nedrigheten och göra hennes afsky för den ohyggliga srymheten tiofallt starkare. Det förekom henne som om Försynen hade sändt fransmannen dit för att stegra hennes energi och göra hennes beslut fastare. — Den man, som kunde göra den varelsen till sin medbrottsling i sin komplott mot min far, skall aldrig ärfva Maurice de Crespignys förmögenhet, tänkte hon, och aldrig gifta sig med min mans myndling.