Göteborgsposten – 20 oktober 1863, sida 2

ansättas af gamla bekanta, hur angenäma man än förr funnit dem. — Och isynnerhet när dessa äro oangenäma, kan jag tänka. Men hvad är det för en karl? — Det är en fransman, en handelsexpedit eller något i den vägen visst icke en ståtlig bekantskap. Han är en bra karl i sin väg och skulle gerna vilja göra mig en tjenst, men har litet för mycket smak för absinth eller konjak eller hvilken annan sprit han kan komma öfver. — Menar du att han är en drinkare. — Det vill jag icke säga. Men jag vet att den stackars karlen haft mer än ett anfall af delirium tremens i sitt lif. Han har kommit hit, tror jag, för att afsätta ett slags patenterad senap, som uppfunnits af någon stor parisisk gastronom. — Såå? Hvar har du gjort hans bekantskap? Samma purpurrodnad, som stigit till mr Darreils panna, då fransmannens kort räcktes honom, färgade nu hans ansigte och han tvekade några ögonblick hvad han skulle svara på Gibert Moncktons direkta fråga. Men han sansade sig snart och svarade på sitt vanliga vårdslösa sätt. — Hvar jag lärde känna honom? I London, det förstås. Han bodde i denna asyl för alla nationers fattiga för några år sedan, då jag förde ett gladt lif der. — Innan du reste till Indien. — Ja, det förstås, innan jag reste till Indien. Mr Monckton såg skarpt på den unge mannen. Det fanns ögonblick, då juristens försigtighet och den hederlige karlens samvetsskrupler vunno öfverhanden öfver den