Göteborgsposten – 20 oktober 1863, sida 2

äkta mannens farhågor, och i dessa ögonblick tviflade Gilbert Monckton att han uppfyllde sin pligt mot sin myndling, då han lät henne gifta sig med Launcelot Darrell. Var den unge mannen värd det förtroende han satte till honom. Passade han till en ung, oerfaren och obetänksam qvinnas make? Mr Monckton kunde ej gifva mer än ett svar på denna fråga. Endast genom att betrakta saken ur cynisk synpunkt kunde han lugna sitt samvete. — Launcelot Darrell är lika bra som andra unga män, skulle jag tro, argumenterade han. Han ser bra ut och är egenkär, ytlig och lat, men den stackars flickan har råkat att bli kär i honom. Och om jag kommer emellan dem och förbjuder giftermålet och gör den enfaldiga flickan olycklig genom att bestämma hvem hon skall ha, så kan jag misstaga mig lika mycket som hon och slutligen låta henne gifta sig med en dålig karl. Jag kan ju lika gerna låta henne draga sitt nummer i det stora lotteriet och hoppas af försynen att det blir lyckligt. Men denna qväll fanns något i Launcelots sätt, som väckte en obestämd misstanka i juristens bröst. — Då har väl er vän, handelsexpediten, rest tillbaka till Windsor? sade han. (Forts.)