Göteborgsposten – 19 oktober 1863, sida 2

Å andra sidan kunde det hända att han testamenterat sina penningar till någon barmhertighetsinrättuing eller anslagit dem för utförandet af någon ny silantropisk plan. Detta kunde man väl vänta af en gammal enslig man, som ansåg sina närmasto slägtingar för falska och beräknande harpyer hvilka otåligt afbidade hans dödsstund. Eleanor Monckton funderade icke mycket på denna sak. Af Launcelot Darrells sätt att vara, slöt hon att Richard riktigt bedömt den unge mannens sammankomst med advokatens skrifvare. Denna öfvertygelse väckte hos henne en ny känsla Hon kunde gerna vara tålig tillsvidare. Om Maurice de Crespigny dog hastigt, skulle han icke låta den förrädare som bedragit en virnlös gubbe ärfva sina rikedomar. Nu tänkte hon blott på att hindra Lauras giftermål, och föl att kunna göra det måste hon vända sig till sin man Gil bert Monckton. Han skall icke tillåta den flicka hvars öde lagts i hans händer, att gifta sig med en dålig karl. Jag behöfver blott berätta honom hur min far dog och framdrage bevisen på Launcelot Darrells brottslighet. Middagen var mycket tyst. Mr Monckton var högst fåordig och sluten som han brukat vara på senare tider Launcelot hade ännu det dystra och missnöjda utseende som under dagen gjort honom så oangenäm för det öfriga sällskapet. Den unge mannen var icke en hycklare och kunde icke dölja sina känslor. Han kunde säga så många osanningar som hans fördel eller säkerhet kräfde, men def oaktadt var han icke en hycklare. Den som hycklar, må