Göteborgsposten – 19 oktober 1863, sida 1

på dålig engelska, liksom om jag missunnade dig de sas liga penningarne. Jag vet icke ens hur mycket jag har Kanske det är femtio pund om året — så mycket har jar hast att kläda mig på, sedan jag var femton år — oel kanske det är femtiotusen pund. Jag vill icke veta hu mycket det är. Om det är femtiotusen pund om året, si unnar jag dig dem af allt mitt hjerta, söte Launcelot. Söte Launcelot ryckte på axlarne med en vresig åtbörd, som röjde att han, ehuru söt, var mycket miss belåten. — Du talar som ett litet barn, Laura, sade han för smädligt. Förmodligen blir det vackra anslag, mr Monck ton lofvat, omkring två eller trehundra om året — något som jag skall öka genom mitt arbete. Gud skall veta att han icke försummat att predikför mig om nödvändigheten att vara arbetsam. När har talar, skulle man kunna tro att en konstnär vore en mu: rare eller stenhuggare. Eleanor vände sig från fönstret, då Launcelot Darrell sade detta; hon kunde icke tiga, när hennes man angreps i hennes närvaro. — Jag tviflar icke på att Gilbert hade rätt i hvad han sade, utropade hon, höjande hufvudet stolt, som trotsade hon hvem som skulle vilja tadla hennes make. — Naturligtvis hade han det, men det är ej roligt när det rätta skall hamras in i en. Jag vill icke erinras om att konstnärskapet är ett yrke, och att, när gratierna hugnat mig med en lycklig ingifvelse, jag skall arbeta