Göteborgsposten – 19 oktober 1863, sida 1

älskares arm och så en mängd gröna löf. Det är visst mycket för henne, stackars liten, och man är rädd att de grymma katolikerna skolg döda honom och att hon skall dö af ett brustet hjerta. Men du skulle kunna måla många sådana taflor, om du ville, Launcelot. Den unge mannen nedlät sig icke att svara på sin fästmös konstkritik. Han försjönk åter i dyster tystnad och började ännu en gång att i sin förargelse trösta sig med ett häftigt användande af kolbrytaren. — Men, Launcelot, sade miss Mason, efter en stunds förlopp, jag begriper ej hur det kan gräma dig att jag har penningar och du är fattig. Mr de Crespigny har ju stor förmögenhet; han kan icke vara nog skamlös och elak att lemna den at någon annan än dig. Min förmyndare sade häromdagen att han trodde att du skulle få ärfva honom. — Åh ja, det förstås, mumlade mr Darrell, det finns naturligtvis den möjligheton. — Han kunde ju icke testamentera Woodlands till de begge gamla fröknarna — Launcelot, vore det vil möjligt? Till Richards och Eleanors förvåning utbrast den unge mannen i ett sträft försmädligt skratt. — Mina vördade tanter! utropade han, stackare, de få vackert för sitt besvär! Ända till detta ögonblick hade Richard och Eleanor varit fullt och fast öfvertygade att det testamente, som gjorde Launcelot Darrell arflös, lemnade Crespignys förmögenhet åt de begge ogifta systrarna Lavinia och Sarah de Crespigny, men den unge mannens försmädliga skratt och