Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 2

omsider blef ond och sade att hans hufvud höll på att brista och rent ut bad henne tigaMr Launcelot Darrell besvärade sig icke med att dölja sin sinnesstämning och satt i den låga emman lutad mot brasan med armbågarne stödda mot knäna och de vackra mörka ögonen stirrande på elden. Då och då spratt han upp ur sin dystra tankfullhet för att gripa tag i den blankpolerade kolbrytaren och köra den häftigt ned bland kolen, som om det vore en tröst för honom att få gå illa åt dem. En annan skulle ha fruktat de slutsatser, som sillskapet kunde draga af ett sådant beteende, men den princip, enligt hvilken Launcelot Darrell handlat under hela sitt lif, innefattade ett obegränsadt förakt för nästan alla andra menniskor än han sjelf, och han trodde ej att har hade något att befara af de närvarande, honom så under lägsna personernas uppmärksamhet. Laura Mason satt på en låg ottoman vid sin älskares fötter och broderade på ett par tofflor — det tredje pare som hon påbörjat för sin tillkommande herres och husbon des räkning. Hon tyckte att han aldrig varit så lik Kor saren som den dagen, men på samma gång tänkte hon at det måste funnits ganska oangenäma ögonblick i Medoras lif Utan tvifvel brukade Conrad sitta och stirra på kolen och bryta dem häftigt sönder, när något ledsamt händt honon — när haus favoritslup borrats af det upproriska manska pet, eller när lagens handhafvare konfiskerat hans ladd ning. Launcelot Darrell hade lofvat att äta middag på Toll dale denna sextonde Februari. Mr Monckton hade bjudi