Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 2

honom för att tala med honom om Lauras penningar och dylikt. — Det är på tiden att vi talas vid i ämnet, Darrell, sade juristen, och derför vill jag ha ett par timmars samtal med er efter middagen, om ni ej har något deremot. Naturligtvis hade mr Darrell intet deremot, men han var den dagen nästan ovänlig mot den stackars Laura, som icke visste hvad hon skulle tänka om förändringen i hans väsende. — Du tycker att det är besynnerligt att jag icke tycker om allt detta bråk med kontrakt och anslag. Det är ju ett trefligt ord — tycker du icke det, Laura? Din förmyndare gjorde mig den äran att säga det han skulle gifva oss ett vackert anslag under de första åren af vårt äktenskap. Du tycker vil att jag skulle med nöje finna mig i dylikt och med lugn inträda i min ställning som en pauvre honteux, den der har sin penna och hustru att tacka för den middag han äter och den rock han bär. Nej, Laura, ropade den unge mannen häftigt, jag finner mig ej med nöje häri, jag kan icke uthärda det. Tanken på min ställning gör mig rasande på mig sjelf, på dig, på alla och allt i hela verlden! (Forts.)