Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 2

len af staden endera dagen. Jag körde in trillan och gjorde förfrågningar huruvida jag kunde få bese den kungliga bostaden. Naturligtvis fick jag veta att detta icke kunde komma i fråga i dag. Jag kunde ha fått se statvåningen i går, och jag kunde sannolikt få se den i slutet af nästa vecka, men jag kunde icke få se den, när jag ville se den. Jag sade att jag helst ville se hemliga korridorer, tornfängelser, vallgrafvar och lönndörrar, men hvarken värden eller kyparen tycktes förstå mig, och jag satte mig temligen modstulen vid fönstret i källarsalen för att afvakta upphållsväder, för att sedan ströfva omkring på slottsterrassen och studera vintereffekter i parken. — Men Launcelot Darrell, Richard — hvar råkade du Launcelot Darrell? — Jag kommer snart till honom. Den lodräta gatan såg rätt öde ut denna otrefliga februaridag, och då jag icke hade några menniskor framför mig att betrakta, så såg jag på de hus, som ligga midt emot värdshuset. Alldeles midt emot mig låg ett hus mycket framom de andra i byggnadsstil — ett rödt tegelhus från den georgiska perioden, moderniseradt genom spegelglasfönster och gröna jalousier — icke ett stort, men dock ett ganska vackert hus. På en metallplåt, som sken och tindrade oaktadt regnet, läste jag: Mr Henry Lawford, advokat. — Den juristen, som uppsatte mr de Crespignys testamente? (Forts.)