om konnng af Sardinien; han är nu konung jip f Italien och som sådan erkänd af makterna. m savoyen återställdes genom pariserfördraget sä ill konungen af Sardinien och bekrättades fr. 1 af wienerfördraget: Savoyen. hans slägtsg aggan, har gifvits till Frankrike; och Nixan ir den förnämsta staden i ett fr anskt guver-n sment, les Alpes Maritimes. 8 Sardiniens gränser mellan Österrike och il Parma voro omsorgsfullt utstakade. De ärold ;) mera der de voro. Fördraget erkände her-si igdömet Milano tillhöra Österrike; ingen in-sh vänning gjordes, då krigslyckan öfverlemnade a Lombardiet till Frankrike och Frankrike gafsh let i present åt Sardinien. Erkehertig Fransla Este samt hans arftagare och efterföljare A örklarades af fördragare för fullt suveräna sh pgare af hertigdömena Modena, Reggio ochss Mirandola. Hertig Prans arftagare kan nu ej sa kalla en tum af den italienska jorden för sin. t Samma kan sägas om hertiginnan af Parma. li Fördragen ställde huset L othringen i Florens; s och Florens, jemte det område för hvilket det var hutvudstad, tillhör nu konungen af Italien; och den 103:je art. i fördraget, hvilken återställde Marterna och Legationerna åt Ileliga Stolen förhindrade ej deras anslutning . J till samma krona. Ferdinand IV återuppsattes på Neapels tron och erkände konungen af Båda Sicilierna. Garibaldi gjorde affären kort med denna del al fördraget och Frans II är nu en flykting i Rom. De dynastiska grenarne at de familjer, som regerade i Spanien och Portugal, då tördragen uadertecknades af deras resp. plenipotentiärer, äro ej mera på tronen. En artikel i dessa illa åtgångna fördrag existerarj ännu: den som lofvar Frankrikes garanti för integriteten af konungens at Preussen stater, Rhenprovinserna inberäknade. Hvem kan säga, huru länge det skall fortfara? ? . . . Det är verkligen en bitter ironi, att vestmakterna detta oaktadt i sin skriftvexling med Ryssland tagit ofta nämnda wienerfördrag till . 8 8 basis. Times polske korrespondent, som nu befinner sig i sjelfva Warschau askrifver uti ett bref, dateradt d. 1 Okt., bl. a. följande: Om ni frågar en rysk officer, hvad hans åsigt är angående det polska upproret, svarar han regelbundet, att detta är ingenting, att det är svårt att förstöra de upproriska banden, emedan de försvinna, då de få sigte på ryska trupper, men att ryssarne snart skulle göra leken kort med dem allesammans, funnes ej de afdelningar, som ständigt intränga från Galizien i konungariket. Dessa hrr officerare misstaga sig. De afdelningar, som inrycka från Galizien, äro de enda, som nästan alltid bli slagna. De hafva svårt för att uppnå gränsen, de ha svårt för att komma öfver gränsen och de förföljas ofta af österrikarne ända till det ögonblick då de, utan att ha sofvit och utmattade, finna sig ansigte mot ansigte med ryssarne, hvilka på förhand underrättats af österrikarne om, hvar de skola vänta dem. Utaf de inemot 20 insurgentkårer, som från Galizien ryckt in i konungariket sedan Langiewiczs nederlag, hafva endast tvenne gjort passagen med framgång: neml. Jezioranski, som marscherade öfver till en sådan styrka, att de österrikiska patrullerna räddes för att angripa honom, och den andra under Lelewel, som genom att splittra sitt regemente i en mängd små divisioner, lyckades komma öfver gränsen, utan att bemärkas af hvarken österrikare eller ryssar. Deremot hafva nära nog alla de detachementer, som uppställts i sjelfva konungariket, varit i stånd att under ansenlig tid hålla sig, och under de sista veckorna hafva de nybildade banden under Chmielinski och Iskra (ett pseudonymt krigsnamn betydandeGnista) slagit ryssarne i palatinatet Krakau, der ryssarne sägas hafva c:a 15,000 man på fötter. Att de båda cheferna dock skola behålla sin terräng synnerligt längre, är otroligt, för att döma efter de sista underrättelserna. Upproret tyckes derföre, åtminstone för närvarande, vara nästan undertryckt i palatinatet Lublin. De skaror, som ännu röra sig i denna trakt, äro ej talrika, och de skola utan tvifvel hålla sig på defensiven eller snarare förbli dolda, tills de erhålla förstärkningar. Om ryssarne icke bli slagna någonstädes i hvarje vecka, inbilla de sig, att upproret är slut; men polackarne endast skingra sig, för att åter samlas; och jag tror, att det i närvarande stund finnes flera, som afvakta tillfälle att förena sig med upproret, än de som redan tagit del deri. Angående den allmänna utsigterna för rörelsen, är troligen lika mycket bekant i Europa som här. Om vi borttaga utsigterna till en intervention, kunna polackarne hvarken för någon ansenligare tid förlänga sin ojemna kamp eller försöka en allmän resning med eller utan vapen, och de skulle riskera allt på ett förtvitladt vågspel som knappast kan lyckas, men hvilket ej heller skall säkrare misslyckas än upproret, sådant det nu ledes. Men så länge den ringaste utsigt finnes till något slags hjelp utifrån, skall kriget utan tvifvel föras på samma sätt som hittills, och då, underverk oberäknade, en allmän resning endast skulle leda till en allmän nedslagtning af den polska befolkningen, skall denna åtgärd, som endast af den yttersta förtviflan kan påskyndas, säkerligen icke tillgripas förr än nationalregeringen förlorat sitt välde öfver nationen. De våldsverk, som af ryssarne begås på Warschaus gator, kunna hvilken dag som helst utmana innevånarne att ej längre fördraga dem. Det visade sig tecken dertill, då Zamoyskis hus och palats plundrades, och nu kan i hvad ögonblick som helst folkets harm stiga till en sådan höjd, att nationalregeringen ej skall förmå hålla den inom sina gränser. Man kan å andra sidan icke vänta, attryssarne skola afhålla sig från att vidtaga stränga åtgärder mot upprorets befrämjare, hvarhelst de knnna finna dem. Polackarne nedsticka den ryska polisens agenter och spioner; ryssarne skjuta och hänga de polska afdelningscheferna. Sålunda utgjutes blod på båda sidor hvarje dag: i de städer dit upproret icke tros hafva sträckt sig, såväl som i den trakt, der kampen antager formen af ett regelbundet krig. Mördare betraktas nu i Polen som skarprättare, eller snarare som högsinnade hämnare af deras lands olyckor, under det ordinarie skarprättare betraktas i ordets fulla Ä — — — —