Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 2

Kumpen var förfärlig, men klokheten segrade omsider, och Eleanor fogade sig efter sin hängifne slafs och bundsförvandts vilja. Hon visste nu att Launcelot Darrell var brottslig, men det hade hon vetat från det ögonblick, då hon sett honom stå på gatan i Windsor. Hvad hon nu hade att göra, var att skaffa sådana bevis, som måste öfvertyga den gamle mannen. Trotts sin ifriga önskan att genast handla, nödgades Eleanor erkänna att skizzbokens vittnesbörd ej var nog starkt att fälla Launcelot Darrell. Det skulle ej bli svårt för den unge mannen att svara på en anklagelse, som framställdes på sådana grunder. Han behöfde ju blott säga: Jag heter icke Robert Lance. Den skizz som stulits ur min portfölj, är icke af mig. Jag är ej ansvarig för hvad den man gjort, som tecknat den. Mot denna enkla förklaring skall Eleanor icke kunna anföra något annnt än sin obevisade öfvertygelse att dc begge männen vore en och samma person. Hon kunde derföre icke göra något annat än följa Ri chard Thorntons råd och vänta. Denna väntan var mycket plågsam. Skild från sir make genom sitt lifs hemlighet — nedstämd, då hon va tillsammans med Laura Mason, mot hvars lycka hon, så som hon sjelf insåg, på sätt och vis stämplade, tvunger loch generad i sin gamla vän Eliza Picirillos sällskap — (vandrade Eleanor Monckton omkring i den stora och ore gelbundna byggnad, som blifvit hennes hem, olycklig oci I rastlös, längtande med förfärlig otålighet efter afgörandet stund, hur sorglig denna än blefve. Hvarjo dag och oft