Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 2

dala om något annat. Jag tycker icke om allt detta spekulerande på hvem som skall ärfva en afliden. IIvad särskilt angår Launcelot Darrells intressen, så tror jag att det ligger sundt förstånd på bottnen af Lauras romantiska tal. Det kanske gör honom godt att vara fattig. Det kanske gör honom godt att resa till Italien och arbeta som konstnär under några år. Mr Monckton betraktade sin unga hustru ganska skarpt, då han sade detta. Jag tror nästan att sällskapsanden eggat honom till att yttra sig så och att juristen såg på Eleanor för att utforska om det smärtade henne att Lanncelot Darrell skulle länge vistas utrikes. Men hur skarpsinnig än Gilbert Monckton var, så kunde han icke tolka sin hustrus ansigtsuttryek. Fåfängt töljde hans blickar henne. Det bleka och tankfulla ansigtet yppade intet för honom, som saknade den klaf, hvarförutan uttrycket icke kunde tolkas. XXNVIV. Richards upptäckt. En nästan oöfvervinnerlig ingifvelse manade Eleanor Monckton att genast begifva sig till Maurice de Crespignys sjukrum och säga till honom: Launcelot Darrell är den usling, som förorsakat er gamle väns grufliga död. Jag uppfordrar er vid minnet af det förflutua att hämnas denne er gamle väns bittra lidanden.