afser måhända amerikanska sydstadslåne (hvarom se ofvan). I en af de mest spridda tidningarne England läses följande, som kastar en behöflig dager öfver stämningen hos sjeltva det engelska folket: -Grefve Russell förklarar, att vårt intresse ej kräfver någon intervention i den polska saken. Men om hvarken vår heder eller vårt intresse uppmana oss att hjelpa Polen, hvarföre framställde nan då fordringar till förmån för Polen? Vår regering har ställt oss i en löjlig position inför Europa. Frankrike drager vinst af denna vår ställning. Det visar sig färdigt till krig med Ryssland. Dess skriftställare låta sina läsare veta, att det icke är Frankrike, som rädes för att taga upp den af furst Gortschakoff kastade handsken. Det ädelmodiga franska folket brinner af önskan att få föra sina örnar till Polen och med kanonens stämma gitva moskoviterna en lexa i civilisation. Det vädelmodiga Frankrikes hjerta blöder för de ädla holackarne. Men — England drager sig till baka, och Börsens hrr politici äro lugna, derföre att England, säga de, ej skall gå i krig Vi beskyllas för att ha upprepat vår vanliga politik. Vi hafva paraderat med vår sympati, skrutit öfver vär förmåga att skaffa våra ord aktning, framställt högburna fordringar förvirrat Huropa med ljudet al vår röst — och vi hafva utan att skämmas emottagit en förolämpning som svar — emedan vi i sista ögonblicket upptäckte, att det icke var någonting att göra med Polen. Den lugna sjell viskheten i denna politik blottas belåtet a! våra rivaler. Grefve Russells depescher hafva utom allt tvitvel lyckats, i det de gifvit politisk vigt åt Frankrike på vår bekostnad och ådragit oss hat al ett tappert folk, hvars sak vi i farans stund öftvergitvit. — FK 0 ——2 205