Göteborgsposten – 12 oktober 1863, sida 1

förallt den sköna taflan, som skall skickas till Akademien, och som komitön säkert antar. Jag är säker på att Launcelot vill låta mr Thornton se sin atelior — vill du icke det, dyre Launcelot? Miss Mason snörpte på sina rosenläppar och lade hufvudet åt ena sidan, likt en inställsam kanariefågel, då hon talade till sin fästman. Hon var mycket vacker i sin vinterdrägt och hade mycket rikt brunt pelsverk kring sig, brytande här och der mot skarlakansfärg. Hon liknade lett slags modern Rödkappa, enfaldig nog att låta den slappaste arg narra sig. Hon var så vacker, att hennes fästman såg ned på henne med ett belåtet leende och tänkte med nöje på att hon tillhörde honom, då han, på det hela taget, kunde vara stolt öfver henne, och hon ökade den unge sultanens anseende och vittnade om hans utmärkta egenskaper. Då Eleanor såg på de förlofvade, höjde en försmidlig krökning hennes fasta öfverläpp. Hon föraktade Launcelot Darrell till den grad, att hon var nästan grym nog att förakta Laura för att hon älskade honom. — Ja, tänkte hon, mr Monckton har rätt. Ytlig, sjelfvisk och lättsinnig! Han är allt detta och bedräglig på köpet. Gud hjelpe Laura, om jag icke kan rädde henne undan giftermålet med denne man. Mr Darrell mottog med nöje mr Thornton i sin atelier. Det skulle bli något helt nytt för denna kulissmälande menniska att få se akademiska ideers embryo; den stackars karlen skulle kunna inhämta nya idåer och kan