Göteborgsposten – 10 oktober 1863, sida 2

IIva rj eh anda. tt Sällsamt ögonpar. En österrikisk officer, ungrare till börden, är föremål för en märkvärdig naturlek, i det han besitter ett svart och ett blått öga, men lika egendomlig är den händelse, som framkallade detta fenomen och hvilken vi låta honom sjelf berätta: Min far, hvilken med rätta ansågs för en af de skönaste män i Pesth och hade ett par de eldigaste svarta ögon, var en dag i sällskap med en mycket ärsynt vän ute på jagt, och denne vän hade olyckan att skjuta några hagelkorn, som voro bestämda för en hare, i ögat på honom. Ögat gick förloradt. Den olycklige skytten var i förtviflan, dock tröstade min far honom så godt han kunde och tilltvingade sig löftet, att hans vän aldrig för någon skulle yppa tilldragelsen. Två timmar derefter begaf han sig till den berömdaste ögonläkaren i den ungerska hufvudstaden och lät insätta ett af glas konstfullt arbetadt öga i det förlorades ställe. Det var nästan omöjligt att finna någon skillnad mellan detta artificiella öga och det naturliga. Omkring ett år efter denna händelse förälskade min far sig i min mor, som då för tiden i salongerna i Pesth kallades den sköna Alix med de ljufva blå ögonen. Hans hyllningar upptogos gynnsamt, men då det vigtiga ögonblick nalkades, i hvilket han officielt skulle anhålla om den älskades hand, vaknade pinsamma samvetsförebråelser hos honom — Ett glasöga, suckade han beständigt, och vore det än ett aldrig så fulländadt mästerverk, spelar det dock en orglig roll bland fästmanspresenterna. Alix skall säkert ej förstå att uppskatta värdet af en dylik juvel, hon skall gifva krymplingen en korg och gifta sig mod en annan, och det kan jag ej öfverlefva. A andra sidan vore det mycket indelikat af mig att förhemliga mitt lyte, hvilket jag dessutom en gång kunde komma att bittert ångra. Min stackars far var rådlös, dag och natt plågades han af tanken på det olyckliga glasögat och för att öfver detsamma höra en opartisk persons åsigt, sick han till sin ögonläkare, för hvilken han öppnasitt hjerta. — Hvad vill ni? ropade den berömde ren i något retad ton, finnes något att anmärka på letta öga? Är det mindre skönt eller mindre glänsande än det andra? Gift er i Herrans namn! er hustru skall aldrig erfara någonting af saken. Ert öga ir det fullkomligaste som jag någonsin insatt, med det enda undantaget af ett himmelsblått, med hvilket jag för något år sedan prydde ett af de vackraste flickansigten i Ungern. Min far tog afsked, och fyra veckor derefter sirade han sitt bröllop. Mera än en gång har han skildrat för mig den förfärliga ångest han under de första dagarne af sitt äktenskap utstod. IIvarje sekund fruktade han, att det falska ögat kunde komma utt post festum vrida sig, eller att en fluga till alla närvarandes förvåning skulle taga plats på det känslolösa glaset! Dock passerade ingenting i den vägen. Glasögat betedde sig li anständigt och väluppfostradt, som ett äkta. Städse i en förträfflig harmoni med dess naturliga sällskap, rörde det sig med en liflighet och punktlighet, som lemnade intet öfrigt att önska. Så gick då allt förträffligt, ända tills sent en af. ton plötsligt ett express-bud inträdde till min far, och lemnade honom ett bref, innehållande den underrättelsen, att en onkel till min mor, en hög embetsman, nyss haft ett häftigt slaganfall. Tre läkare vore genast tillkallade och mera än tjugo personer om fvo hans sjuksäng. Mina föräldrar skyndade ha