Göteborgsposten – 9 oktober 1863, sida 2

Fran Utlandet. Nästan alla underrättelser från Polen tala om en stigande förbittring hos befolkningen i Warschan, tillfölje af de senaste ryska våldshandlingarne. Särdeles förbittrad är man öfver de fem afrättningar, som på fem olika ställen utöfvats i Warschau mot nationalregeringens gensdarmer. Ett ögonvittne skrifver derom: Jag hade uti en droschka besökt alla fem platserna och öfverallt funnit en talrik samling åskådare. Jag for slutligen till Banktorget, för att åse Kosinskis fysiljering, emedan han var den yngste af de fem dömda och jag derföre antog, att hos honom skulle finnas den minsta grad af ståndaktighet. Omkring kl. 2 10 anlände tåget: en vanlig spjelvagn, på hvilken den dömde satt, midtemot honom en kapucinermunk, som tycktes ifrigt samtala med honom. Vagnen var åtföljd af gensdarmer och ulaner och stannade vid en påle, som upprests vid en at pelarne till bankens peristil. Redan då man på långt håll fick sigte på vagnen, genomträngdes den församlade mängden al ett enstämmigt ångestrop. hosinski, en yngling om högst 19 år, steg värdigt ur vagnen samt såg sig omkring vänligt och med synbart själslugn. Endast då det högljudda gråtet och snyftningen hördes, tycktes den olyckliges annars lugna anlete förvridas. Vid ett tecken af den befälhafvande officeren började den närvarande musikkåren spela, och en auditör med ett papper i hand uppläste med hög röst något, sannolikt domen, men ingen kunde höra det för musikens skull. Emellertid blef klockan 3(, 10. Kapucinern, som ätven stigit ned ur vagnen och ställt sig nära intill delinqventen, tog fram ett litet svart krusifix och lemnade det åt honom. Delinqventen kysste vördnadsfullt krusifixet och derefter paterns hand. Nu fördes han af tvenne bödlar till pålen, der hans båda armar bundos och en näsduk knöts för hans ögon. Under dessa förberedelser hade ynglingens sköna anletsdrag åter klarnat upp. På officerens kommando marscherade 12 man gardesgrenadierer fram. Jag slöt ovilkorligt igen ögonen och öppnade dem först åter då jag förnummit knallen. Jag såg delinqventens kropp vackla — och åter sakta rätta upp sig! Förfärligt! Grenadierna hade, vare sig af oskicklighet eller af den rörelse de sjelfva kände, skjutit illa och blott träffat den olyckliges ben — den lisdömde lefde ännu! Då gingo tvenne soldater närmare honom och afsköto ur revolvers några skott, hvilka träffade honom i bröstet. Nu föll kroppen ändtligen omkull. — — Ilögljudd gråt och klagorop uppfyllde luften. Liket togs nu af gensdarmerna och kastades på vagnen, som långsamt aflägsnade sig. — Och dock hade man hos den unge mannen blott funnit förbjudna vapen. Men derå är ej dödsstraff anbefaldt. Det är förfärande att läsa de många skildringarne öfver ryssarnes allt vildare framfart. Palmerstons organ Morning Post har derföre äfven full rätt, då den säger: De för ögonblicket, om icke för alltid, afbrutna underhandlingarne med Ryssland haf