Göteborgsposten – 9 oktober 1863, sida 1

spelare från en gryta af hårduk, medan lukten af brin nande hartz fyller ens näsborrar och en annan rädd men: niska vill gå upp för stegen, innan man slutat hvad man hade att säga. Jag tror att Launcelot Darrell är — er best, och jag tviflar icke på att han bedrar i kortspel, om han kan göra det utan att frukta att bli upptäckt. — Tror du det? ropade HEleanor, fästande sig vid Richards sista yttrande, tror du att han skulle vilja bedraga en värnlös gubbe? Bevisa det, Richard, bevisa det, och jag skall bli så obarmhertig mot Launcelot Darrell som han var mot min far — hvilken också var hans onkels vän — något, som han vil visste. — Eleanor Monckton, sade Richard allvarligt, jag har aldrig talat om denna sak på allvar. Jag hade hoppats att du skulle öfvergifva det beslut, du fattade i din första ungdom, jag hade isynnerhet hoppats att då du blifvit gift — hans röst darrade nu litet, men han fortfor tappert — att nya pligter skulle komma dig att glömma det gamla löftet, och jag gjorde hvad jag kunde för att draga dig från den förvillelsen. Men nu då jag sett denne Launcelot Darrell, förekommer det mig som en viss ingifvelse legat i ditt plötsliga igenkännande af honom. Jag har redan sett tillräckligt af honom för att åtminstone inse att han icke passar till man åt den lilla romaneska flickan med lockar af gullvifsfärg, och jag skall bjuda upp alla mina krafter för att upptäcka hvad han företog sig de år, då man förmodade honom vara i Indien. — Vill du göra det, Richard? — Ja, mrs Monckton, sade den unge mannen, i det