Göteborgsposten – 9 oktober 1863, sida 1

fästade på Launcelot Darrell, men den gången var det sig norans systerson, som betraktade honom. : Mr Monckten erfor den känsla, som en åskådare er far, då han ser på ett skådespel, som uppföres på ett fö honom främmande språk. De spelande komma in och är allvarliga eller häftiga, glada eller sorgsna, men den stackars åskådaren, som ej hardnågon aning om intrigen, kan svårligen intressera sig mycket för representationen. Eleanor lagade att hon den aftonen kunde göra sin bundsförvandt följande fråga: — Nå Richard, är Launcelot Darrell den man, som bedrog min far? Det vet jag icke, mrs Monckton, men — — Men du tror — Jag tror att han är långtifrån den angenämaste eller bästa menniska. Han snäser mig derföre att jag målar kulissser för Phoenix, och han mottar den lilla dumma flickans hyllning med en sultans min. — Du tycker således icke om honom? Mr Thornton drog djupt efter andan, som om han genom en stark viljeansträngning undertryckt något häftigt och opassande uttryck af sina känslor. — Jag tror att han är — du vet hvad en stor tragisk skådespelare brukade kalla dem, som ringde aktens sint tre minuter, innan Lear hade slutat att gräla på sin äldsta dotter, eller dem, som kommo upp i hexornas kittel med ryggarne vända mot publiken — något som blyga menniskor göra — det är, minsann icke så roligt att stå på en bräcklig stege och tala till en häftig tragisk skåde