Göteborgsposten – 8 oktober 1863, sida 2

nenne i hennes bedrötvelses dagar; men signoran ville e ifsäga sig sin oberoende ställning, och mrs Monckton fann itt Eliza Picirillo icke ville mottaga mycket af henne. Hon hade ovilkorligen velat att musiklärarinnan skulle lytta från the Pilasters kuriösa regioner till en treflig vår ning på nedra botten vid Dudley Street. Hon hade försett denna nya bostad med emmor, brysselmattor, ett Erards piano och aftryck af signorans savorittaflor, och pa detta hade hon användt nära hela sin inkomst för det första iret till Gilbert Moncktons stora belätenhet. Han anhöll att hon utan betänkande skulle anlita honom, när helst hon önskade penningar för sina vänners räkning. Han såg med nöje henne handla sålunda. Det gladde honom mycket att se henne så öm och tacksam mot dem som varit hennes vänner i olyckan. — En beräknande qvinna skulle skiljt sig från så fattiga bekantskaper, tänkte han, hon måste vara den ädla menniska, jag ansåg henne för, då jag för andra gangen : mitt lif lade min lycka vid en qvinnas fötter. Men fastän Eleanor skulle med glädje användt hvarje shilling, han ägde, på Eliza Picirillo och hennes systerson kunde hon icke öfvertala någondera att arbeta mindre fli tigt än de brukat under många mödosamma är. Signorar gick ännu ut från hus till hus för att gifva lektioner oct emottog ännu hemma unga flickor, som ville bära det ly riska dramats lagerkrona. Richard målade ännu snöbetäckt bergsspetsar och omöjliga alppass, orimligt rika byar och vidsträckta åkrar med gul säd, inhägnade af hvita stäng sel och bebodda af bönder med linnedamasker och sits