Göteborgsposten – 8 oktober 1863, sida 2

samfunds förhållandena, den yttre drägten, som sig olik: idcen är beståndande, formen vexlar. Och hvilket ofantligt steg har ej dramatiken tagit till sitt förallmänligande under den period, som ligger emellan Don Pedro Calderon de la Barca samt hrr Labiche och Deacour. Den har stigit ned från blotta diktens romantiska, men svårfattliga molntron till vårt eget rörliga lit. Då framträdde dramats ärdomar i någonting så att säga transcendentalt, i något utom åskådaren varande; hvarföre denne ock måste höja sig upp för att kunna fatta det frunställdas ide, sjeltva det sköna och tillämpa dess lexor på sitt eget moraliska lit: nu befinner sig dramat alldeles intill oss, vi behöfva ingen vidare förmedling, ör att fatta dess tillämpligheter på oss sjelfva och vårt lif — och detta är dess ofantligt stora förtjenst för massan, för den stora mängden. Det romantiska dramat njöts egentligen blott ut ett fåtal, det var en exotisk växt, som visserligen egde hela den tropiska prakden ochsiigringen; men tillträdet till densamma var ej allmänt, fritt: man måste först erligga en viss afgift den då moderna bildningens skiljemynt, och huru många hade väl räd till det? Men också blel följden den, att den herrliga växten Sjuknade, den hade ej nog näring, utan bleknade af och blef en vattenlagd lilja, med de forna g insande färgerna, men utan det rusande doftet. Romantikorna jiigtade numera blott efter den yttre granna formen med dess präktiga, öfverlastadt glindrande välnad, och glömde för denna lifsvilkoret: ideen, imnehållet, tills slutligen naturen tog sin rätt ingen och dramat öfrvergick till en naturalism, som i början drog till sig en rik åskådarekrets, men dock ej lyckades behälla den, alldenstund den sjelt uppvuxit, ej ur lifvets egen grund, utan ur ötverdriftens konstlade jordmån. Men läsaren känner elr nogsamt, hvilka skiftningar dramat sedan iterigen genomgått, tills det kommit till sin nuvarande ståndpunkt. Det har passerat genom en härmad antiktorm, riktats med de tyska heroernas oförgängliga skapelser, åter inträdt i en ny, men renad romantik och ur denna, skriden till ytterlighet, gått upp i en Seribes reala komedi, hvilken återigen aflat den nyaste arten, hvartill bland annat De små Foglarne hör, här lomnande ur sigte de afviigar som det tagit i t. ex. hela den franska demimonde-litterauturen. Under dessa skiftningar har emellertid dramat vunnit i lättfattlighet och dermed i popularitet. IILvilket osantligt svalg ligger det neml. icke mellan framställningen af själsrörelserna hos den fångne konung Sigismund i Lilvet en dröm! och skildringen af den själskamp, som försiggår hos Blandinet i De små Foglarne, i det hans godmodighet och öppna om Sstänksamhet ombytes i misstro till alla. Då Calderon i sin framställning behöft den romantiskt sköna sagan om, huru en fader, hvilken sett i stjernorna sin sons vilda öde, bemiktigar ,sig denne, instänger honom i ett torn och jolf beträder hans tron, men slutligen gnagd al samvetsagg bestämmer sig för att låta pröfva den unge örnen och för en dag gifver honom väldet, hvilket denne naturligen, plötsligt uppvaknad till makt och frihet från bojor och mörker, missbrukar i det han öfverlemnar sig it sina stormande, lössläppta passioner och rusar sram, nedbrytande allt i sin väg, liksom Phocbus med det skenande solspannet, och derföre åter smides sast i sina bojor, för att vakna upp och tro det fria lit, hvaraf han nyss njöt, vara blott en dröm, en skuggbild, — då, sade vi, Calderon behöfde denna storartade saga med hela dess apparat, för att tramställa sin hjeltes Srörelser, låta fört. till De små Foglarner hjelte blott räkna sockerbitarne i en skål och mita konjacken på llaskan, för att pröfva, om menniskorna verkligen bedraga honom. Spränget är stort, men det är betingadt af förändrade tidstörhållanden — och dock kan väl ingen säga, utt icke bådadera skildringarne ega sin poesi, att båda syfta mot samma mål: menniskans förädling — fastän proportionerna äro vida olika. en Calderons proportioner äro Jättens, han är gigantisk i sina skapelser, och ingen skall heller förneka, att ej ÅLifvet — en lrömär ett alster af den lifligaste inbillningskrast och god tragisk skapareförmåga. Vi fängslas och tjusas al rikedomen och glöden i skaldens djupt poetiska framställningssätt; men denna tragedi är dock icke byggd på menniskans innersta och nödvändiga natur. Den är härfluten ur de yttre omständigheternas makt.