Göteborgsposten – 7 oktober 1863, sida 1

ämrs Monckton gjorde i deras farbrors ynnest. Gubben tycktes få nytt lif i henaes sällskap. Han hade ingen aning om sanna förhållandet; han var öfvertygad att juristens unga hustrus likhet med Georg Vane var en af dessa tillfälliga likheter, som hvarje menniska sett exempel på. Ilan trodde detta, men icke desto mindre var det som om UIcanors närvaro återskänkt honom något af hans förlorade ungdom. Till och med hans minne stärktes genom umgänget med hans aflidne väns dotter, och han kunde sitta hela timmar och tala så som hans brordöttrar icke hört honom tala på många enformiga år och beritta förtroliga historier ur det förflutna, hvari Georg Vane spelat en så framstående roll. Eloanor tröttnade aldrig vid dessa gamla minnen, och Maurice de Grespigny var förtjust öfver att få tala för en verkligt intresserad åhörarinna. Han var van vid sina höfligt uppmärksamma brordöttrar, hvilkas länge qväfda gäspningar stundom på ett obehagligt sätt utbröto vid en historias intressantaste punkt, och hvilkas träaktiga slöhet gjorde att det förekom honom som om två holländska klockor lyssnat och stirrat på honom. Men han var ej van vid att se ett skönt och allvarligt ansigte vändt mot honom då han talade, ett par klara grå ögon strålande med ny glans vid hvarje vändning i berättelsen och förtjusande läppar half öppnade af det lifliga intresset. (Forts.)