Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 2

slut, är ej någon obetydlig sak. De orsaker, som ledt ett dylikt resultat, fordra och, vi hoppas det, skola äfven röna den sorgfälligaste undersökning. Det försök, man i Wasbington gjort, att kasta det förkrossande ansvaret för detta stora slag och denna motgång på general Burnside, skulle, äfven om det rönte framgång, icke fritaga general Burnsides herrar och målsmän från offentligt ansvar. Det var de eller deras chef, som uppgjorde den stora planen, som nu visat sig misslyckad. Från New-Orleans berättas af d. 11:te sept., att en större kamp egt rum mellan 2:dra divisionen af den under nordgeneralen Herron stående expeditionen och en stor styrka sydtrupper nära Morganza, söder om utloppet af Red River. Herron troddes hafva blifvit slagen. En 3:dje nordkolonn, under general Washburne, rönte ej bättre framgång och hade icke kunnat rycka framåt in i landet af brist på kanonbåtar, för att betäcka hans öfvergång öfver Berwicks-bay. Samma underrättelser gifva vid handen, att sydtrupperna då voro i besittning af Grand Gulf och Fort Adams, vid Mississippi, hvilka platser de starkt befästade. Stor oro råder i Washington, emedan man der tror, att Frankrike snart skall erkänna Sydstaterna. Ett bref från Washington säger att kejsar Napoleon redan i förl. december samtyckt till att ingå allians med Sydstaterna och gitva dem oberoende, såframt de ville afstå Texas till Frankrike (Mexico ?). Sydregeringen antog ej vilkoren, i tanke att de för billigare pris skulle kunna få fred med Norden. Sydstaternas v. president Stephens sändning sistl. juli var, påstås det, ett sista försök, att komma till en kompromiss, innan man ginge in på kejsarens vilkor. Då han ej fick företräde hos presidenten Lincoln, beslöt regeringen i Richmond att skicka Stephens till Paris för att underhandla med kejsaren. Det tros bestämdt, att sjelfva erkännandet slutligen afgjorts. En flykting från Sydstaterna har berättat, att Richmond befinner sig i det starkaste försvarstillstånd; att 100 kanoner betäcka inloppet till staden blott åt flodsidan, och att tillräckliga förråder af säd och kött finnas der samlade. Samme man påstår att innevånarne i Charleston fullt och fast beslutat förstöra denna stad, heldre än att uppgifva den, och att allt är i ordning för begagnandet af facklan, i händelse man skulle nödgas öfvergifva platsen. Hvarken från Charleston eller Ruppidan förmäles något nytt angående krigshändelserna. Från Polen skrifves, att alla de arbetare, som i Warschau användts å den officiela ryska tidningens tryckeri derstädes, lemnat sina platser, på nationalregeringens befallning. Flera personer hafva erbjudits, men vägrat öfvertaga utgifvareskapet af denna tidning. Nationalregeringen, som anstränger alla sina krafter, för att förekomma något nytt utbrott med thy åtföljande skräckscener, har utfärdat en ny proklamation, hvari den uppmanar innevånarne till tålamod och förklarar, att gensdarmerna skola fördubbla sin vaksamhet. Flere i rysk tjenst anställda tyskar af hög rang påstås, vid underrättelsen om att generalen Muraview blifvit dekorerad med St. Andreasorden, genast hafva återsändt till czaren insignierna af deras innehafda ryska ordnar. Parisertidningen Presse tror, att Frankrike och England beslutat utfärda en förklaring, af innehåll att de anse 1815 års fördrag icke längre ha gällande kraft och derföre upphört att garantera Ryssland besittningen af Polen. I Paris har i dessa dagar utkommit en pamflett, med titel Kejsar Napoleon och kejsar Alexander och vändande sig kring polska frågan. Den är anonym och till form, papper och stilar alldeles lik de beryktade ströskrister, som föregingo kriget med Osterrike. Skriften går derpå ut, att Englands, Frankrikes och Österrikes ambassadörer böra lemna Petersburg, emedan de ej kunna vara vittnen till det skamliga uppförandet i Polen, utan hopp om att kunna förbättra ställningen. Men äfven alla de andra stater, hvilka gjort framställningar i Petersburg angående polska frågan, böra anse sig af sin heder bundna att följa exemplet. Skådespelet af Ryssland isoleradt från hela det öfriga Europa skulle vara storartadt. I hvarje fall kan Frankrike dock framsteg på ett annat gebit, till stor föråtskilliga personer, den unge målaren bland