Göteborgsposten – 3 oktober 1863, sida 2

jemte tvenne pa 6(6110—117 )å 17 w1 CHATLIUNTIIIm IIALIIJNOID BANTA till Säfvedahls häradsrätt. Måndagen den 21 Sept. voro till poliskammaren uppkallade gossarne August Nilsson och Ferdinand Philip Vallentin för det dessa den 18:de Sept. i sällskap med gossen Oskar Mattsson, begått åtskilliga stölder. Så hade de hos sockerbagare Lindberg i dennes butik vid Korsgatan, tillgripit åtskilliga dyrbara konfektyrer, men ej nöjd härmed hade Nilsson ur den olästa disklådan tillgripit 12 rdr i silfver, hvilka han, utan att dela med kamraterna, behållit för egen rä ning, men han bjöd dock de öfriga på åtskilliga goda saker. Vid besöket i hr Lindbergs butik hade den unge tjufven varit så djerf att han gifvit sig tid att, utom det i en bleckask förvarade silfret, äfven uppplocka åtskilliga i lådan kringströdda sillvermynt. Derpa hade pahelsning gjorts hos sockerbagare Pettersson der äfven åtskilligt konfekt tillgreps, men Angust Nilsson, som företrädes tes fästa sig vid kontanter, medtog dessutom ur lådan 1 rdr i penningar. I bokbindare Edlunds bod, dit färden sedan gick, hade man ej kunnat medtaga något annat än en gammal portmonnä samt ett cigarrmunstycke. Vid förhöret om saken d. 21 voro August Nilsson och Ferdinand Vallentin tillstädes, hvaremot Oskar Mattsson ej kunnat med kallelse anträffas. Det visade sig derunder att Vallentin, som blott är 11 år gammal, endast varit i de andras sällskap, utan att egentligen deltaga i stölderna, men så visade sig deremot August Nilsson så mycket felaktigare, ty först efter flera gånger upprepade varningar och uppmaningen att bekänna, förmåddes han att tillstå hela sanningar angående tillgreppen. Penningarne sade han sig köpt upp i matvaror, hvilka han i sällskap med bekanta fi lärt. Modren, hnstru Abelia Nilsson, sade till en början sig aldrig afvetat att August haft penningar, eller öfverhufvud känt till hans bedrifter, i hvilket förnekande äfven sonen pligtskyldigt instämde, men då modren på en stund aflägsnades och pojken hårdare ansattes, bekände han att han vid åtskilliga tillfällen i penningar lemnat modren sammanlagdt 5 rdr, utan att denna brytt sig om att taga reda på hvarifrån han fått penningarne. Modren härefter inkallad, försökte åtskilliga undslykter, men förklarades icke dess mindre skyldig att träda i häkte och målet uppsköts som till i Måndags. Dervid var nu äfven 13-årige gossen Oskar Mattsson inställd. Redan i Mars månad var denne, jemte åtskilliga andra gossar, tilltalad för samma slags förbrytelse, men slapp då ifrån saken med en allvarsam varning för framtiden. Icke desto mindre syntes han nu åter inför polisens skrank. Men detta var ej nog. Nipperhandlerskan M. C. Gerdtson ä Torggatan misste sistl. fredag vid middagstiden, likaledes ur disklädan i sin butik, en summa af minst 22 rdr. Hon ansåg sig ha skälatt misstänka 4 st. pojkar, af hvilka en varit inne i boden för att tigga och de andra sprungit och lekt utanför på gatan, och vid undersökning kom man underfund med att Oskar Mattsson och August Nilsson äfven der varit framme. Vid fortsatt förhör i måndags angående de förra stölderna måste de äfven tillsta denna. Stölden hade sålunda tillgått, att af det lilla, som det tyckes välorganiserade bandet, hade Oskar Mattsson andra pojkar Aug. Johansson och Axel Svensson, passat på för att wallarm i händelse af fara, en sjerde pojke med klicknamnet Tomte hade öppnat dörren, dervid han satt ett stycke af ett tunnband emellan denna och ringklockan för att hindra denna från att sqvallra, och August Nilsson hade derefter begått sjelfva rtillgreppet, hvilket han likväl sade endast bestått i 12 rdr. För Aug. Johanssons och Axel Svenssons inställande uppsköts saken till d. (:te Oktober. Abelia Nilsson fick qvarsitta i cellfängelset och hennes son August samt Oskar Mattsson fingo dela hennes öde; Vallentin deremot, som ej varit delaktig i senaste: stölden och ej ännu hunnit blifva förderfvad af sina kamraters exempel skiljdes från saken och kommer att å fattigvården intagas. — Förhöret med kusken Petter Jonsson, häktad på misstanka att hafva varit vållande till s. telegrafbudet Isak Svenssons död, fortsattes i måndags, dervid protokollet öfver förra förhöret för den anklagade upplästes och gillad Petter Jonsson ändrade i måndags väsendtligen sin vid förra tillfället afgifna berättelse. Ilan hade ej vid S:t Eriks torg skilts från Svensson, ty under det de derstädes beslöto att sala ihop till bränvin, men vid undersökning af sina fickor kommo till den sorgliga erfarenheten att dessa voro tomma, hade 2:ne skeppare kommit gående. Vid skenet från gaslyktan hade de sett en buteljhals sticka upp ur den enes ficka. Jonsson hade då tagit buteljen från skep utan att denna gjort något motstånd eller dere visat sig misslynt. Han hade tvertom bedt Jonsson och Svensson följa med sig ned på hans skuta, hvilken bjudning de antagit. Den andre skepparen hade gått längre framåt kajen, men Jonsson och Svensson stannat vid den skuta, som fördes af buteljens egare. Förmodligen hade Svensson försökt att gå ombord och dervid förlorat jemnvigten. Det hade varit Jonsson sjelf, som ropat efter en ända att räcka den drunknande samt sagt sig vilja hemta folk till hjelp. Jonsson hade derpå gått hem och derunder kastat buteljen i vattnet, utan att undersöka dess innehåll. Jonsson hade ej vågat anmäla olyckan emedan han fruktade att buteljrofvet skulle komma surt efter. Af 7 inkallade vittnen intygades, att Jonsson varit drucken, men Svensson deremot nykter, äfvensom ett af dem uppgaf, att Jonsson slagit omkull Svensson i porten, da de vid ett tillfälle varit ute på gärden. Andra bestyrkte den drunknades broders, stensättaren Zacharias Svenssons, berättelse att Jonsson följande morgon hos honom frågat om brodern ännu kommit hem, äfvensom att Jonsson på e. m. då liket var funnet, infunnit sig hos Zacharias för att utforska dennes tankar om händelsen, dervid han yttrat: tror dn jag skulle velat göra så vid Isak, fast han ref sönder min väst. För att få inställda de båda skepparne, fran hvilka Jonsson tagit buteljen, uppsköts saken ytterhgare till d. 6 nästk. Oktober och Jonsson sitter emellertid fortfarande häktad. — Sistl. onsdag häktades handlanden Theodor Ohlsson på misstanka om förfalskning å en revers af sin fars, f. d. mätaren Johannes Ohlssons namnteckning. Fadern bestyrkte sistl. torsdag edeligen inför rådhusrätten att namnteckningen ej vore skrifven af honom. På grund häraf var handlanden Theodor Ohlsson igår inställd till förhör i poliskammaren. Han förklarade der att fadern, som var 74 år gammal och betydligt sinnesslö, ej hade så noga reda på hvad han gjorde och att namnteckningen samt omständigheterna dervid, för hvilka sonen särdeles noggrannt redogjorde, fallit fadern ur minnet. Sonen stod att detta ej voro det första sprattet faderns slöhet spelat honom och sade sig genom tvenne vid namnteckningstillfället närvarande bönder kunna bevisa sin oskuld. Poliskammaren fann ej skäl att qvarhålla handl. Olsson i häkte, utan ställdes han på fri fot och öfrlemnades målet till rådhusrättens pröfning.