Göteborgsposten – 3 oktober 1863, sida 2

Insändt. 1. Vid fru Charlotta Dahlqvists graf. Nyss en minut, en glädjevingad, smekte Med hoppet dig om äl åöll jordisk höst, Ett älskligt barn han satt och flyktigt lekte I di dock med dödens röst; H ästa knappast danad blifvit Förrn graflik natt omslöt ditt ögas glans: Den ros den ene bröt för fröjd i lifvet, Den andre vred för sorg i dödens krans. Fast plötsligt så med knappt ett ljud af smärta Du slöt ditt stilla, gömda lefnadslopp, Du kunde dock med handen på ditt hjerta Frimodigt se mot dödens engel opp. Din vandel, klar som källan ibland liljor Och fruktbar såsom den bar vittne om Hur väl du fyllt ditt kall på lifvets tiljor Som mor och maka, klok, försonlig, from. Väl må de klaga, de, som äro knutna Vid dig med lifvets heligaste band Och ej fått läsa i din blick, den brutna Och ej fått tryckas af din matta hand — Likväl — hur skönt se denna blick förklarad Hvars tysta, milda språk de lärt förstå; Med detta handslag få sin tro besvarad Att själsförbundet evigt skall bestå. Väl må de klaga, likväl ej Uti oändlig sorg: det ges ej här Då ll sitt väsen han odödlig är, Hvi skola de, som sörja sina kära, En sällhet söka i hvar tår dem ges, Om ej en aning de med tjusning nära, Att skiljda själar en gång återses. När då de dina kring ditt stoft sig sluta Att fira sörjande din minnesfest, Låt tona tröstens fridfullt stämda luta Ifrån det land der nu du är en gäst. För deras skuld till dig som pant du tage En namnlös saknad, trogna själars gärd, Och bandet närmare du sammandrage Emellan dem och hoppets sköna verld! Väl duggar hösten på de immorteller, Dem kärlek ger din oförgätna graf; Sin vissna fägring der naturen fäller I stormar, brusande från fjerran hafj Men sjä ens lugn, den återglansen rena Af en i stilla dygder offrad tid, Förgängelsen kring grafven skall förläna En helig glans af öfverjordisk frid. — — —M J G D