Göteborgsposten – 2 oktober 1863, sida 1

Article Image
AHE— z— — ständigt vixande anslagsfordringarne. Sillsynt har det visst icke varit att regeringen, ställd emellan tvenne eldar, hellre föredragit att bli besegrad på det konstitutionela stridsfältet, än i afseende på ökade anslag. Såsom ledamot at statsutskottet har hr Björck fört talan för en princip — sparsamhetens. I konseqvens dermed har han ifrigt bemödat sig att få anslagsfordringarne nedsatta. Med en sal nedom, som sällan kunnat jäfvas, har han kalkylerat och derefter med ihärdighet prutat, stundom äfven i afseende på sådana anslag der afprutning icke varit lämplig. Så länge borgareoch bondestånden voro ense om sparsamhetsprincipens tillämpning (dervid det senare ståndet stundom gick längre än det förra) godkändes vanligen hr Björcks åsigter, hvarigenom anslagsbeloppens definitiva bestämmande måste hänskjutas tlll machinationerna i det förstärkta statsutskottet. I samma mån åtrån efter jernvägar mångfaldigades, antog större dimensioner, blef mera pockande och derjemte användes till lockmedel för bifall till andra anslag, förlorade sparsamhetsprincipen sin intensitet. Atven hr Björck nödgades modifiera sina åsigter, och till följd deraf har hr Björck vid innevarande riksdag i flera anslagsfrågor visat sig vida frikostigare än tillförne. (j iltiga skäl hafva också härtill förefunnits, bland hvilka jag endast vill framhålla dels det stora förtroende som regeringen numera förvärfvat sig inom representationen, dels ock den omständigheten att då statens utgifter nu i alla riktningar ökats, är det absolut nödvändigt, att anslag beviljas i ändamål att framkalla ökade statsinkomster. För öfrigt, och äfven der sistnämnde skäl icke är tillämpligt, ligger det ganska nära, att då det parti hvartill hr Björck räknas, numera ganska ofta i anslagsfrågor visat sig vara fullt ut lika frikostigt som mot partiet, så har hr Björck tvingats att vara mindre prutsam än förr, och detta äfven der före att han annars ganska lätt äfventyrat att stå nära nog ensam midt emellan de begge partierna, hvilka stundom ansett försigtigast att bevisa hvarandra tjenster, mot behörigt vederlag. Om hr Björck icke varit partiman, så hade han tvifvelsutan intet ögonblick tvekat att stå ensam om sin mening; men derigenom hade ovilkorligen en brytning mellan honom och det parti han tillhör uppstått. Dertill kommer att likasom hvarje parti eftersträfvar att vara det mäktigaste, så vill också ingen partiman förlora majoritetens stöd. Emellertid antyda åtskilliga tecken, att oaktadt de koncessioner hr Björck på senaste tiden gjort, eger han icke inom borgarståndet nu lika stort inflytande som tillförne. Orsakerna dertill ligga temligen nära. I nästföregående uppsats (den 7:de i ordningen) framhöll jag den stora röle som den personliga fåfängan under denna riksdag spelat inom det vällofliga ståndet; och menskligt sett är det ju, väl icke alldeles ursäktligt, men åtminstone lätt förklarligt om detta stånds många profeter med en viss känsla at afund se ibland sig en Saul, som i andlig måtto är hutvudet högre än de? Om redan detta måste hafva ett visst inflytande med hänsyn till hr Björcks ställning inom ståndet, så har en annan omständighet än mera inverkat på densamma.

2 oktober 1863, sida 1

Thumbnail