Göteborgsposten – 1 oktober 1863, sida 2

Eleanor såg hastigt upp: —0 nej, nej, nej! ropade hon, du låter väl icke Laura gifta sig med Launcelot Darrell? — Hvarför skulle jag icke det? Den försätlige ande, som advokaten på den sista tiden gjort till sin förtrogne, förvandlades till en rasande dämon, som girigt gnagde på sin herres inelfvor. — Uvarför skulle icke Laura gifta sig med Launce1ot Darrell? — Derföre att du icke tror honom om godt. Hvad sade du mig vid trädgårdsporten på Hazlewood, när mr Parrell var nyss återkommen. Du sade att han var sjelfvisk, ytlig, lättsinnig och kanske falsk. Du sade att det fanns en hemlighet i hans lif. — Det trodde jag då. — Tror du det icke nu? — Jag vet icke rätt. Jag har kanske hyst fördomar mot denne unge man. — Det tror jag icke, sade Eleanor. Jag tror icke att han är en hederlig karl. För all del låt icke Laura gifta sig med honom ! Hon hopknäpte ifrigt sina händer, i det hon såg upp på sin man. Gilbert Moncktons panna mulnade. — Hvad rör det dig? frågade han. Eleanor tycktes förvånad öfver tvärheten, för att ej säga häftigheten, i hennes mans väsende. (Forts.)