Göteborgsposten – 1 oktober 1863, sida 2

aldrig kommit att tänka på något sådant. Hon befarade blott att en tillfällig blick eller ett ord skulle röja det hämdgiriga hat hon hyste mot den unge mannen. — Du råkade väl Laura — och — och mrs Darrell? sade hon. — Ja, jag råkade Laura och mrs Darrell, svarade mr Monckton, i det han uppmärksamt betraktade sin hustru. Han hade observerat den tvekan, hvarmed hon gjort denna fraga. Han såg nu att hans svar ej tillfredsställde henne. Eleanor kunde ej förställa sig, och anletsuttrycket återspeglade hennes missräkning. Hon hade hoppats att få höra något om Launcelot Darrell, något, som åtminstone kunde gifva henne anledning att göra sin man frågor rörande honom. — Råkade du då icke mr Darrell? sade hon efter en paus, hvarunder mr Monckton satt sig midt emot henne vid det öppna fönstret. Eftermiddagssolens strålar föllo på Eleanors ansigte, upplysande hvarje uttryckets skiftning, röjande hvarje ny återspegling sf de tankar, som omedvetet observerades på det ansigte, hvars snabba vexlingar utgjorde dess största behag. — Nej, mr Darrell var i sin atelier; jag såg honom icke. En paus följde. Eleanor teg, emedan hon ej rätt visste hur hon skulle framställa en fråga för att erhålla någon upplysning rörande de hemligheter, som hon föresatt sig att upptäcka. — Vet du, Eleanor, sade advokaten efter denna paus,