Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 2

räd SON IJNSSIGIIMA, 101 dll SKäalla Slag 1 Öeal1EeL en vida svagare. Och det är sådana utgjutelser, Snällposten kan reproducera! Förhållandena hafva nu en gång för alla inträdt i ett skede af helt annan ut. ÄEtt krig mellan den skandinaviska Norlens folk är hädanefter en omöjlighet! sade en gång konung Oscar, och de olika tolken hafva genom hela sitt senare större närmande bekräftat sanningen i denna sats. Således skulle, äfven om Sverige och Ryssland komme i krig, ej Danmark stå emot det s Det finnes ingen verkligt dansk man, som skulle kunna fördraga denna tanke. Hufvudvilkoret för en sådan allians, som den Flyveposten? Siger ännu vara i kraft mellan Danmark och Ryssland föresinnes således icke — och dermed är sjelfva alliansen icke beständande de fucto. Måhända är den det redan ad nominem ej heller. Vi hatva s att antaga det. Det skulle naturligtvis icke kunnat falla oss in, att vilja bemöta det värda danska bladet, alldenstund ingen i vårt grannland bryr sig om det, med undantag af den der helstatliga-rysk-tyska clique, hvars roll i Danmark vi hoppas vara för alltid utspelad. Då Snillbosten deremot nu upptagit dess artiklar och kringsprider dem, är saken något annorlunda. Vi hemställa emellertid till vår skånska kollega, huruvida den icke skulle anse det med sin publicistiska selfrespect mera passande, att icke vidare göra sig till organ för det reaktionära, i grunden rysk-tyska partiet i några af Köpenhamns palatser (naturligtvis afse vi det feodala tyska systemet, sådant det representeras i Preussen af den örfilstäcke Bismarck). Från Finland meddelar A. B. ett längre intressant bref. Åf detsamma framgår, att den finska allmänheten med belåtenhet emottagit trontalet, hufvudsakligen på grund af kejsarens löfte om, att efter trenne år åter sammankalla landtdagen, hvari man vill se ett löfte om periodiskt återkommande landtdagar, och att vilja utvidga ständernas motionsrätt. Isynnerhet hyser man det största förtroende till. kejsarens egna goda afsigter, hvadan H. M:t är mycket populär. Korrespondenten omtalar vidare, huru kejsaren och hans minister, furst Gortschakoff, ingenting försummat, för art göra det personliga intrycket så tördelaktigt som möjligt. Så t. ex., då ceremonimästaren grefve Armfelt ått den försummelsen att glömma till kejsarens taffel invitera den ena af de båda grefvarne, som hade haft uppdrag att begära landtmarskalk, så fick han flera gånger under dagens lopp i många personers närvaro derför uppbära skrubbor af sin höge herre. Furst Gortschakoff skall hafva yttrat, att han gerna skulle vilja vara finsk adelsman. Slutligen väckte det vid afresan ej ringa uppmärksamhet, att, i det ögonblick fartyget började sätta sig i rörelse, kejsaren blottade sitt hufvud och viftade farväl åt massan. Nyss förut då alla andra stodo med blottade hufvuden, under det de på stranden uppställda musikkårerna spelade Vårt land, hade man sett kejsaren vända sig till en at storfurstarne, som råkat behålla mössan på, men denna flög nu genast hastigt af hufvudet. Vid samma tilltälle begärde kejsaren, att Vårt Land: skulle gifvas da kapo. Kejsarens hållning skildras i allmänhet såsom stel. Han bär hufvudet något tillkabakastadt, och då han samtalar med någon, vänder han sig icke rakt emot denne, utan har ansigtet till hälften åt annat håll, blickande emellanåt åt an ned på den med hvilken han talar; vanligen ser han rätt framför sig, utan att betrakta interlokutören. — I furst Gortschakoffs drag finnas parade lugn och slughet, och man är ense om att anse hans utseende särdeles distingueradt. — Krigsministern Miljutin, som äfven varit kejsaren följaktig, är en jemförelsevis ännu ung man. Han samtalar mycket lifligt med dem, med hvilka han kommer i beröring. Läsaren minnes troligen det af oss återgilna förbudet för finska tidningarne, att meddela några reflexioner öfver landtdagsförhandlingarne. Tidningarne hafva nu tillochmed förmenats att underrätta sina läsare om tillvaron af det munlås, som qvätver deras rös Just i det ögonblick, då landet hade största behof och största gagn af en fri diskussion öfver landets allmänna angelägenheter. De flesta tidningsredaktörerna i Finland hade, efter förbudets ingående, samlats, för alt genom en deputation hos kejsaren begära dess upphäfvande. Genom åtskilliga macliinationer kommo de ej fram till IH. M:t. De hafva derföre uppsatt en skrifvelse, hvari de begära tillämpning af 1829 års censurstadga, tills ny presslag blifvit stiftad. Denna skrifvelse, med adress till kejsar Alexander sjelf, inlemnades d. 22 d:s å postkontoret i Helsingfors, der man i början vid anblicken at den ovanliga utanskriften lär sett mycket betänksam ut och dragit i tvifvelsmål om det ginge an att atsända en sådan skrifvelse, men likväl slutligen mottog desamma och porto för dess sortskaffande. Frågan har äfven varit före inom representationen, och början dermed har gjorts inom presteståndet, der prosten Heikel föreslog. att E