Göteborgsposten – 24 september 1863, sida 2

let är lika säkert, att förbundsdagen skall sramhärda på sin Väg. Den ministeriela engelska tidningen Globe sysselsätter sig äfven med denna fråga och yttrar bland annat följande: Det tyckes verkligen för närvarande råda föga tvifvel om att icke ett krig mellan tyska förbundet och Danmark är nära förestående. Icke just derföre att de sjutton ålderstigna herrar, som utgöra förbundsigen och hvarje månad samlas kring ett grönt bord i ett gammalt hus i Frankfurt, äro myc krigiskt sinnade eller ifriga efter att få resa sig från sina stoppade länstolar och och skynda ut i kampen, utan e att de, nästan emot sin vilja å ena sidan drifframåt af mäktiga regeringar, å den andra af en hel upphetsad nation. Det är fullkomligt visst, att der om den tyska nationen icke är ense i någonting an-4 nat, så är den det likväl i slesvigholsteinska frågan. c Hela nationens ovilja mot Danmark och danskarne tyckes i sjelfva ver ket ha blifvit uppskrufvad till en ådan höjd, att den närmar sig bokstafligen hatet. Tillochmed män af hög och ansedd ställning i samhället draga icke i betänkande att på offentliga ställen gifva denna känsla luft. Uti den nyligen i Frankfurt hållna deputerade-församling. hvilken utgjordes af medlemmar från kamrarne i alla trakter af Tyskland, höjdes på ett vanvettigt sätt ropet om krig mot Danmark och ställde alla andra önskningar och klagomal i bakgrunden, och samma scener upprepas, hvarhelst tyskar församlas, de må nu vara ur de högre, medeleller lägre klasserna. Detta skulle vara ett alldeles oförklarligt fenomen, om ej såväl nationala som individuela lidelser af våldsammare art nätan alltid framkomma plötsligt och abrupt och trota alla vanliga beräkningar. Det är synbart, att det annars godmodiga, lugna och älskvärda tyska folket instämmer i dettsz härskri mot en beslägtad nation under påtryckningar, öfver hvilka det skall harmas, då det en gång får svida under följderna. Nog af emellertid, det finnes i Tyskland makter, hvilka alldeles icke äro emot att 8 sig ett politiskt kapital af ögonblickets populära känslor samt använda och begagna dem till sin egen fördel. Det är efter signalen från dessa kortsynta makter, som de sjutton gamla herrarne vid gröna bordet i Frankfurt hafva beslutat utfärda sitt ÅCxckutionsmandat. Men de skola göra väl i att, innan de handla, erinra sig, det Danmark i allt, som är rätt och rättvist, säkert icke skall bli försvaradt af danskar allena. Aftonbladet anmärker, och såsom det tyckes på goda skäl, med anledning af riksståndens behandling af förslaget till en ny Sjölag, det abderitiska uti att ett för trenne stånd alldeles främmande ämne kan gå igenom, oaktadt den mest motiverade och strängaste kritik hos ett sjorde stånd, som med fog kan anses känna den omhandlade frågan. Sälunda medhann under första dagens plena om sjölagen borgareståndet blott 9 paragrafer, men adeln 50, bondeståndet 100 och presteståndet, som behandlade punkterna klumpvis, hela törslaget. Då man vet, huru vigtigt det är att en sådan lag som sjölagen blir väl motiverad och noga bestämd, kan man harmas rätt grundligt öfver vår representationsform, men äfven den skall väl bort en gång. Statens jernvägar. Arbetet på jernvägen Cathrineholm-Norrköping kan nu anses hafva börjat. De första sprängskotten ha nemligen redan saluterat den nya banan. Ett diplomatiskt insteg. Litteratören Karl Wetterhoff, som vi förut berättat varit nära att fastna i de ryska klorna, har nu etter sin återkomst till Stockholm i N. D. Å. offentliggjort en längre beskrifning öfver de rättsvidriga trakasserier han å ryska polisens sida varit utsatt för i sitt gamla fidernesland. I denna beskrifning finnes följande högst pikanta intermezzo, hvilket vi härnedan med hr W:s ord berätta: Jag gick att uppsöka baron Wallten. Jag ringde på hemma hos honom. En lakej förklarade genom tamburdörrens glasfönster, att baronen var utgången samt att dörren ej kunde öppnas, emedan betjeningens nyckel var förkommen. Han aflägsnade sig under fortsatt letande. Jag väntade att få besked om, när baronen kunde träffas. Då träder uppför trappan en äldre man, civilt klädd, utan skägg och med guldbågade glasögon. Han väckte min uppmärksamhet genom likheten med ett porträtt, som jag sett i illustrerade tidningar. — Bor baron Wallten här, — frågade han på franska. Jag jakade härtill och han passerade förbi mig och ringde på. Samma svar: Nyckeln är förkommen, dörren kan ej öppnas. Das ist kurios, yttrade furst Gortschakoff, vändande sig till mig med ett leende. Ty min förmodan att den främmande mannen var furst Gortschakoff vann bekräftelse i samma ögonblick baron Stjernevall-Wallcen, minister-statssckreterare-adjointen, visade sig i ganska djup negligå bakom glasd och tilltalade den främmande: Mon prince! här finng ör ögonblicket ingen annan ingång än genom detta fönster, jag har nyss sjelf fått lof att begagna samma väg. Mon prince, skulle ni vilja våga försöket? Detta fönster stod i en fortsättning med glasdörrarne och var beläget öfver trappans nedre afsatts. Rysslands utrikesminister tvekade icke länge, han visade att han, såsom gammal diplomat, ej var ovan vid att på omvägar nå sitt mål. Han klef upp på barrieren. Det är knappt vårdt att nämna det ringa bistånd han fick af mig bakifrån och af baron Stjernvall-Wallåen framifrån. Ett ögonblick hade jag Rysslands politik i mina händer. Jag hade kunnat störta den i en asgrund — minst 6 alnar djup! Jag gjorde det icke. Må Europa sorlåta mig! Norska statsrådsafdelningen i Stockholm. Efter norska statsråden NMöinichens och Wergelands atgång, såsom medlemmar af statsrådsafdelningen i Stockholm, 1 nästa månad, skola, på K. M:ts befallning, stats åden Meldahl och Haffner vid nämnde tid infinna — . — i sig i Stockholm. Spanmålsinförsel till Finland. Äfven för nästk. år 1864 har tullfri införsel till Finland af enanmslA m hlfvir af rogmaringSaNn