——————— a aldrig till der i landet. Den lägsta delen al folket kastas i sjön. Den kung som herrskade näst intill eqvatorn var Nitessa en vacker ung man, passioneradt betagen i alla slags kroppsösningar. Vi hade om honom fått mycket örverdrifna beskrifningar. Han skulle ej mottaga skänken, Speke skulle dagligen för konungens förlustelse skjuta 100 kor, att min ankomst skulle firas genom offrandet at en stor mängd tolk, att han alskydde slafveri och att ingen sjuk person finge inträda för hans territorium, 0. s. v. Jag var följaktligen mycket nyfiken att hinna till Uganda för att med egna ögon se dessa märkvärdiga berättelser bekräftade. Jag fann likväl att han tog emot så många skänker man ville gifva honom och dagligen sköt några så kor, hvilkas kött hans krigare fingo. Inga menniskooffer törekomo lyckligtvis till ära för min ankomst. Slafvar hade han till ett ofantligt antal och en hop af dem sändes en sträcka af 200 eng. mil mig till mötes för att bära mig, som då ännu var sjuk. Första gången Speke förde mig inför honom hade han en offentlig mottagning (en mycket teatralisk affär) och såg ut som en fullkomlig sprätt och hade en mycket högdragen och stursk min. Hans kläder och hufvudprydnader voro påtagna med den utomordentligaste omsorg; icke att hårstrå låg i oordning och hans kammarjungfru hade synbarligen icke sparat på någon möda vid hans toalett. Tvenne sierskor sutto vid hans sida och räckte konungen vinbägaren samt aftorkade de droppar som kunde falla på II. M:t. De syntes utöfva någon hemlighetstull befattning vid hofvet och antogs kunna förutspå hvarje kommande tilldragelse. De voro fantastiskt klädda och likt hvar och en af de närvarande utomordentligt prydliga med naturliga blomsterkransar, uppstoppade ödlor, snäckskal, växtfrön m. m. till prydnader. Hela timman suto de tålmodigt på detta sätt, väntande på kungen tills denne behagade att draga sig tillbaka. Många besynnerliga barbariska sedvänjor herrska i Uganda. En bland dessa är att om en af konungens pager icke framför hans befallningar eller gör det oriktigt, så uppfriskas den stackars gossens intelligens genom att asskära honom näsan eller öronen. Stympade män och gossar voro derföre ej något ovan ligt alls. Då konungen såg min ena hand, hvilken blitvit skadad i indiska kriget, trågade han genast om jag varit page. De strall han eljest utdelar äro böter, tortyr och döden. Mäns och qvinnors lif tagas för de mest obetydliga förbrytelser. Man säger der i landet att konungen aldrig ser gladare ut och att han ej kan företaga något förrän några få personer på morgonen blitvit afrättade. Ej en dag förflöt utan att vi hörde talas om eller sågo något stackars offer. Man såg osta en olycklig ung flicka eller vacker qvinna utträda från palatsets portar, fullkomligt allena och utan att oberveras af de förbigående, bittert gråtande och blödande ur säret af ev spjut eller dystert följande en enda palatsvakt som ledsagade henne till afrättsplatsen. Somliga såg man ledas med ett rep kring handleden, likt hundar följande vakten, medan andra åter under rysliga skri sökte rycka sig ösa. Prinsessorna af blodet hade vissa priviegier; de kunde ej dödas liksom de ötriga, och konungens syster, på samma gång den vackraste flickan i palatset, hade ätven priviegiet att vara hans hustru. Dagen efter mitt besök hos konungen fick ag ett motbesök at honom. Jag hörde sorlet ä en hop folk som samlades utanför häcken ring vår hydda, och i detsamma inrusade den inge konungen, hoppande öfver häcken, klädd en öppen kallikojacka, utan skjorta, med hvita rida byxor och fullkomligt lik en negerröfva-.