Göteborgsposten – 23 september 1863, sida 1

Eliza Picirillo var alltför oegennyttig att icke glädjas öfver att Eleanor Vane var älskad af en hederlig man, hvars lefnadsställning skulle aflägsna henne från alla faror soch pröfningar, men en smärtsam känsla blandade sig med denna oegennyttiga glädje. Musiklärarinnan kände sin sysstersons hemlighet och insåg att Eleanors giftermål skulle bli ett hårdt slag för Richard Thornton. — Jag tror icke att den stackars Dick någonsin hopI pats att vinna hennes kärlek, tänkte signora Picirillo, men ;om han kunnat fått fortfara att älska och beundra henne och umgås förtroligt som en bror med henne, så skulle han kanske varit belåten. Kanske det dock är bäst som det är; kanske sjelfva ovissheten skulle plågat honom och utestänga honom från all slags lycka. — Som min älskado Eleanor är faderoch moderlös, har jag ingen annan än er, madame Picirillo, att taga till råds. Hon har berättat mig huru mycket hon har er att sacka för, och ni kan vara öfvertygad att, då jag ber henne bli min hustru, jag ej vill att hon skall upphöra att vara er adopterade dotter. Hon har sagdt mig att i hennes lifs största olycka hon hade en så trofast vän i er som hon någonsin kunde ega i en mor. Jag har aldrig fått veta hvari denna olycka bestod, men jag hyser så oinskränkt förtroende till henne, att jag icke vill plåga henne med frågor rörande det förflutna, hvilket varit sorgligt, enligt hvad hon sjelf sagdt. Eliza Picirillos ögonlock sänktes för juristens allvarliga blick; hon erinrade sig huru, på Eleanors högmo