Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 2

bara sammanpressningar af läpparne och hvarje ansigtets ton eller halfton. Han såg på Eleanor och sade till sig sjelf: — Denna flicka kan ej ledas af ekonomiska beräkningar. Hon är så ren som en engel, så oegennyttig som Jephthas dotter, så tapper som Judith eller Jaanne dArc. Hon måste bli en god hustru. Den man, som vinner henne, har skäl att tacka Gud för hans nåd. Med sådana tankar mottog juristen det domslut, hvarpå hans framtid berodde. Han lutade sig öfver flickans blonda hufvud — hur lång hon än var, nådde hon blott till Gilbert Moncktons axel — och tryckte sina läppar mot hennes panna, högtidligt och liksom för att sätta ett insegel på hvad som var hans. — Min älskling, sade han med låg röst, min älskling, du har gjort mig mycket lycklig. Jag vägar icke säga dig huru mycket jag älskar dig. Jag har kämpat mot min kärlek, Eleanor. Förr ämnade jag att föra dess hem: lighet med mig i grafven. Jag tror att jag skulle ha tegat så länge du qvarstannat i mitt grannskap, beskyddac af menniskor, på hvilka jag kunde lita, lycklig i din oskyl diga ungdoms vår. Men när du flyttat från Hazlewood när du begifvit dig ut i verlden, svek modet mig. Ja; ville gifva dig min kärlek som en sköld och ett försvar Jag tänkte att det vore bäitre, om jag bedrogs, om ja; blef olycklig, än att du skulle vara värnlös. Eleanor Vane hörde på juristens jubel. Han kund