Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 2

XXV. Fästmannen. När en man lägger sitt öde i vågskålen, är han böjd att vara belåten hur litet än denna sjunker. Det är icke sannolikt att han är nogräknad med de ordalag, hvari det pris, han sökt, tillerkännes honom. Mr Gilbert Monckton hade ganska god tanka om sitt omdöme och sin försigtighet, sin försattningsförmåga och sin tankekraft, men lika blindt som Macbeth nöjde sig med orakelrösternas löften i hexornas grotta, lika blindt nöjde den allvarligo juristen sig med de sa kalla ord, hvarigenom Eleanor Vane samtyckte att bli haus hustru. Dermed vill jag ej ha sagt att han ej reflekterade öfver det sätt hvarpå flickan mottog hans anbud. Han reflekterade deröfver och bevisade för sig sjelf, att hon näppeligen kunde ha talat på annat sätt. Tusende skäl funnos för att hon använde just dessa ord och uttalade dem med denna ton. Jungfrulig blygsamhet, oskyldig öfverraskning, oerfarenhet, ungdomsblyghet; kort sagdt, han genomgick en hel katalog af orsaker, nämnande dem alla undantagandes en enda, och det var den han mest fruktade, neml. likgiltighet eller tillochmed motvilja för honom. Han såg på henne. Hans juridiska verksamhet hade gifvit honom förmåga att samla bevis ur leenden och sura miner, ofrivilliga rynkningar af ögonbrynen, knappt märk