Göteborgsposten – 21 september 1863, sida 2

skiljde sig från andra qvinnor genom sin föresats att hämnas. — Ja, sade hon. Mr Launccelot Darrell har friat till mig. — Och — och afslog ni hans anbud? — Nej, jag gaf honom intet svar. — Ni älskade honom då icke? — Älskade honom. O nej, nej! Hennes ögon vidgades af förvåning i det hon sade detta, liksom hon öfverraskats af en sådan fråga från Gilbert Monckton. — Ni tror då kanske icke att Lanncelot Darrell är värdig en hederlig qvinnas kärlek? — Det gör jag icke, svarade Eleanor. Var god och tala icke om honom. Tala åtminstone icke om honom och kärlek på samma gång, menar jag, tillade hon, hastigt erinrande sig att hvad hon önskade var just att advokaten skulle tala med henne om Launcelot Darrell. Ni — ni måste ha reda på hur han tillbragt en stor del af sin ungdom. Han har ju varit lat och utsväfvande — och — och — spelat kort? — Spelat kort? — Ja, jag menar varit en spolare — en menniska, som spelar kort för att vinna penningar. — Det har jag aldrig hört sägas. Han var utan tvifvel en lätting och slog dank i London under förevänning att studera konsten, men jag har aldrig hört sägas att spel hörde till hans laster. Men jag har kommit hit för att