Göteborgsposten – 21 september 1863, sida 2

ö Eleanor Vane höjde hufvudet med en plötslig åtbör af stolthet. — Jag vill icko ha någon hjelp af mrs Darrell, sade hon. — Ven ni skall ju icke vägra att lyssna till en väns råd eller afslå dess bistånd, eller hur, Eleanor? sade advokaten. Ni är mycket ung och mycket oerfaren; ni trifdes väl på Hazlewood och ni kunde ha qvarstannat der utan att ofredas eller röna nägot obehag, om ej Launcelot Darrell kommit dit. Jag har kännt er halftannat år och jag har observerat er mycket noga. Jag tror att jag känner er mycket väl. Ja, om en qurists skarpsinnighet och observationsvana betyda något, så måste jag känna er nu. Jag var kanske en stor tok för tjugu år sedan, men nu mäste jag vara klok nog att kunna bedöma en adertonårs flicka. Han sade detta mera till sig sjelf än till Eleanor. Miss Vane såg på honom, undrande hvad som skulle komma efter allt detta och hvilket skäl, som kunde ha förmått en utmärkt advokat att lemna sina arbetsrum midt på dagen för att sätta sig i ett tarfligt rum med armbågen stödd mot en smutsig duk bland otvättade koppar och totat. (Forts.)