försumlighet. Han såg sig omkring i rummet utan att visa ohöflighet, ty genom en snabb skarp blick hade han sett allt och förstått allt. — Har ni nånsin bott här förut, miss Vincent? frågade han. — Ja, jag bodde här, innan jag flyttade till Hazlewood, halftannat år. Jag trifdes mycket väl här, tillade Eleanor hastigt liksom för att afböja advokatens blick, som förrådde ett halft medlidsamt deltagande. Mina vänner äro mycket goda mot mig, och jag önskar icke nägot bättre hem. — Men ni har ju varit van vid ett bättre hem i er barndom? — Nej, icke vid ett mycket bättre. Jag bodde alltid hos min far i ett par dystra rum. — Då var er far väl icke rik? — Nej: det var han visst icke. — Han hade väl någon syssla. — Nej, det hade han icke. Han hade varit rik — mycket rik — för längesen. Eleanor rodnade, medan hon talade, ty hon erinrade sig plötsligt att hon hade en hemlighet att bevara. Hon tänkte att advokaten kunde igenkänna Georg Vane på denna beskrifning. Gilbert Monckton trodde att det var sårad stolthet, som framkallat den plötsliga rodnaden. — Förlåt mig, miss Vincent, att jag gjort er så många frågor, sade han vänligt. Jag intresserar mig mycket för er; jag har länge intresserat mig mycket för er.