Mr Monckton hade röjt att han var mycket förargad öfver att hans myndlings sällskapsdame så plötsligt kom. mit bort, men det var naturligtvis för miss Masons skull ssom han harmades. Denna sade honom med strömmande tårar och orden afbrutna af snyftningar att hon aldrig — aldrig kunde bli lycklig utan sin älskade Eleanor. Advokaten sade icke mycket till svar på denna jäm mer utan begärde Eleanors adress af sin myndling och for dagen efter sitt besök på Hazlewood direkte från sitt kon. tor till the Pilasters. Då mr Monckton observerade den förändring Eleanor Vanes utseende undergått, började han att undra på fullt allvar om hon sörjt mycket öfver sin afresa från Hazlewood, och om icke mrs Darrells oro öfver sir sons möjliga beundran af den fattiga sällskapsdamen var grundad på starkare skäl än enkan funnit för godt att uppgifva. — Jag var rädd att den obetänksamma Laura kunde komma att tycka om den unge karlen, tänkte han, men aldrig kunde jag tro att denna unga flicka, som har tic gånger så godt hufvud som Laura, skulle bli kär i Launcelot Darrell. Han tänkte detta, medan Eleanors hand låg passivt i hans. — Det var icke riktigt beskedligt af er att fara från Hazlewood utan att först råka mig och fråga mig till råds, sade han. Ni minns ju, miss Vincent, att jag gifvit er ett uppdrag. TM ut Un. Annan I