Göteborgsposten – 17 september 1863, sida 1

planka för att kunna locka folk att gå till Djurgården i detta väglag. Walfrid. Göteborg d. 17 September 1863. Med dagens N:o af Göteborgs-Posten följer ett Bihang, innehållande utdrag af bevillningstaxeringslängderna för Göteborgs stad för år 1863, utvisande den uttaxerade bevillningsafgiften från och med 20 rdr. Teater. Ormar i gröngräset, efter en engelsk ide af F. Hedberg, är ett 3-akters lustspel, som i tisdags gass å härvarande teater, med stort och rättvist bifall. Sancho Pansa såg under sin bekanta luftresa på Clavilennon att jorden var så liten som ott senapskorn och menniskorna ej större än hasselnötter. Då man begärde förklaring öfver, huru sådant var möjligt, svarade den gode Sancho: Ja, se, förklara et, det kan jag inte, men att jag har sett et, det är säkert; och då man ändock icke ville släppa vår hederlige Sancho Pansa, svarade denne slutligen med en madonneblick: Gud förstår mig! I dessa få rader se vi en skildring af hufvudmotiverna i här ifrågavarande lustspel. Det afser att framställa, huru vissa menniskor kunna under vänskapens larf innästla sig hos personer, skaffa sig del af deras förtroende, genom förtal och sqvaller stifta oreda, hvarefter de i verldens ögon himlande säga, då man vill förebrå dem hvad ondt de göra: -Gud må veta, att vi tänkte göra väl. Men det är sanningens lott att icke fördragas. Vi tåla gerna eder ovilja, men den tid skall komma, då j ångren eder. Hvad bry vi oss om verldens onda tungor. Gud förstår oss, och det är nog. Men aflarvas de eländiga vampyrerna, som med förtalets gadd suga hjertblodet ur sin nästa, då stå de der i hela sin nakenhet, vämjeliga som inga andra, blåsa upp sig som paddan och spy allt etter ur sina onda hjertan — dock utan att mera skada de nu varnade. Hvem känner ej dessa sqvallrets och förtalets Åormar i gröngräset?? Det finnes ingen lycka på jorden, som ae icke söka besudla med sin orena andedrägt, det finnes ingen vattendroppe så klar, att de ej se fläcsar deri. På oskuldens skära blomma utandas de förtalets bittra nattfrost; i kärlekens ljufva smek insmyga de tviflets och svartsjukans dänoner; i vänskapens ked blanda de sig söndrande. Och hvilken är den trollformel, med avars tillhjelp de utöfva denna makt: med ringen rök utan eld, man säger så uti stalen — och hvem har ej hört det? Man skulle vara frestad att uppresa mot hvarje sådan gittig Sqvallertunga den varelse, som Mohamed hpåträllade i sin sjunde och sista nimmel. Denna varelse, som hade en kropp större än jordens hela rund, var försedd med sjutiotusen hufvuden, hvarje hufvud med sjutiotusen ansigten, hvarje ansigte med sjutiotusen munnar, hvarje mun med sjutiotusen tungor, hvilka oupphörligt och på samma gång uttalade sjutiotusen ord. För denna varelse måste väl hvilken sqvalleramazon som helst af vördsam respekt böja sitt knä — och tiga. Men -Amicus Plato, amicus Aristoteles, magis autem amica veritas lyder ett gammalt ordspråk, och menniskorna såsom slägte äro verkligen så goda, att lögnen blott kan bestå för en tid, då deremot sanningen alltid till slut går segrande fram, liksom solen med sitt ljus skingrar nattens dimmor, uti hvilka menniskorna famlat ovissa omkring. Det är naturligt, att ett sådant ämne, kastån förut och på flera sätt sceniskt behandFr ee