Göteborgsposten – 16 september 1863, sida 2

ån, sedan hon en gång lyckats aflägsna henne fran sonens närhet? fjerran derifr Miss Vane var ej stark i uppgörandet af planer. Den öppenhjertiga, okonstlade och af ögonblickets intryck beroende flickan hade mod och lust att angifva Lanneclot Darrell som en förrädare och bedragare, men hon hade icke det saktmod och tålamod som fordras hos den, hvilken hoppas genom noggranna iakttagelser uppspåra en skändlig hemlighet, följande de mörka slingringarne af den stig som leder dit. Långt sedan det dagats insomnade den unga flickan trött, utmattad och utan att ha kommit till något resultat. Eleanor Vane föll i en orolig sömn med en lidelsefull bön på sina läppar — en bön att Försynen skulle visa henne huru hon skulle kunna hämnas på sin faders baneman. Likt många andra vände hon sig till Försynen, när hon fann sitt eget förstånd oförmöget att föra henne till det önskade målet. (Forts.)