Göteborgsposten – 16 september 1863, sida 1

hand. Launcelot Darrell skall ej bli ostraffad. Min tro på tiden är stark, säger skalden. Lemna den unge mannen och hans brott åt Försynen. Eleanor Vane skakade på hufvudet, leende bittert åt sin väns filosofi. Hon hade alltid i en eller annan form på läpparne den stackars vansinniga Constances svar att möta Richards argumenter med. Kardinalen resonnerar med beundransvärd klokhet, men den sörjande modren yttrar en enda mening, som är kraftigare än alla hans moralkakor. — an, som talar till mig, har aldrig haft någon son. — Det tjenar till intet att predika för mig, sade miss Vane. Om den mannens bedrägeri kostat din far lifvet, skulle du ej varit så medlidsam mot honom. Jag vill bevisa Launcelot Darrells brottslighet, och denna brottslighet skall göra att han ej får ärfva mr de Crespigny. — Eleanor, du glömmer en sida af saken. — Hvilken då? — Att det kan dröja mycket länge, innan du samlat nödiga bevis. Mr de Crespigny är gammal och sjuklig. Han dör kanske, innan du är i stånd att bevisa hans brorsons bedrägeri mot din stackars far. Eleanor teg några ögonblick. Hennes hvälfda ögonbryn rynkades, och läpparne hoppressades hårdt. — Jag måste återvånda till Hazlewood, sade hon långsamt. Du har rätt; jag har ingen tid att förlora. Jag mäste resa till Hazlewood. — Men det låter sig ju svårligen göra?