Göteborgsposten – 12 september 1863, sida 1

snuggan, under det höstvindens ilar svepa kring knuten och regnet, det olidliga, ihärdiga regnet, piskar fönsterrutorna — att då låta sin tanke flyga bort från våra prydliga gator, vårt ståtliga jernbrosystem, från de resandes nattpromenader i Göteborg, från Phoenix, Börsen, Trädgårdsföreningen, ja, från det intressantaste af allt — Stadsfullmäktige och slesvigholsteinska frågan, långt bort i den ännu blånande, ovissa rymd, der Göteborgs dramatiska framtid hvilar i Thalias knä. Hans tanke skall väl gerna vilja stanna der, det är så ljuft att luta sitt hufvud (tanken är ju hufvudets produkt) i en huld gudinnas sköt! Hon sjelf, den väna Thalia, skall framhålla för hans blick en sådan trollspegel, som den Finlands trollkarlar enligt sagan buro på sig. Det förflutnas stora andar skall han skåda deri: en Shakspeare, Schiller, Göthe, Galderon, Heiberg, Holberg, Moliere, och hvad de allt heta, dessa heroer från tiljan. Hvad menniskosjälen eger förvaradt djupast ned i innersta gömslet af sin själ och sitt hjerta skall han skåda, framkalladt till lefvande lifs genom tankens trollspö, fördt af någon af dessa heroer. Men han skall äfven se naiviteten, det oförställda goda, förklaradt genom skenet från någon af deras Diogeneslyktor, med hvilka de sökt upp menniskan. Thalia låter sedan sin hand fara öfver spegeln, sålunda fösande bort hela denna tropp, för hvilken han af beundran sänkt sitt hufvud. Men med samma visar sig en ny, under lekande toner från glada operetter. Gestalterna ega ej de förras högborna harmoni, den klassiska renheten gifver ej sitt lugna behag åt deras ansigten, men i stället förråda dessa ett rörligt lif, och i deras ögonpupiller skönjer han stundens händelser och situationer, hvardagliga karakterer, ställningar och förhållanden som omgifva honom, ja, han ser sig sjelf, och under vexlande löje och allvar höjer han händerna till en liflig applåd. Thalia ler och nickar så belåtet med det tjusande hufvudet, omringladt af ambradoftande lockar. Vår dandy, som känner en ovanligt varm lifsström cirkulera genom sina ådror, frågar gudinnan : Men huru kommer det sig att de der så väl känna våra förhållanden här? som idealiserade här kunna skauas: — ina lia ler åter och svarar: Det kommer sig deraf, att ni der borta i den vackra stadsperlan vid Göta Elf byggt er en egen scen, å hvilken nu så småningom dramatiska alster från er egen omkrets framträda i lefvande gestalter, ännu mera förädlande det goda, och förhöjande det ädla, ännu mera genom framhållandet af det komiskas motsatser gisslande det svaga och skarpt tecknande det dåliga. Dock allt framställdt i dessa ideala former, som ej tilllåta skandal eller bitterhet. Dermed försvin ner trollspegeln och med den Thalia sjelf; och gnuggande ögonen stirrar vår dandy sig omkring, samt tänder ny eld på sin slocknande cigarrett. Det hade händt honom något ovanligt, men han hade rönt ett djupt intryck af hvad hans inre blick skådat — och följande dagen gick han till Lammen och antecknade sig å abonnementslistan för den stående teaterns spektakler under snart stundande säsong i Göteborg. Läsare! gack du och gör sammaledes!